Den 24 juni var det 21 år sedan Pela Atroshi sköts i huvudet av sin far. Hedersmordet skakade den svenska debatten och öppnade mångas ögon för hedersförtryckets intåg i Sverige. Men inte Mona Sahlins, tidigare partiordförande för S och nu aktuell som sommarpratare i Sveriges Radio, och som kort efter mordet på Pela blev socialdemokratisk integrationsminister.
Medan personer som Sara Mohammad, Sakine Madon, Amineh Kakabaveh, Nalin Pekgul och Nyamko Sabuni gjort sitt yttersta för att synliggöra hedersförtrycket i Sverige avpolletterade integrationsminister Sahlin på sin tid landets mest meriterade forskare, dåvarande docenten Anders Westholm, för istället att göra Masoud Kamali, Sveriges då mest engagerade förnekare av hederskulturen, till ansvarig för en integrationspolitisk utredning.
Enligt Kamali existerade det inte någon speciell hederskultur, utan det var en myt som byggde på djupa fördomar. Hedersmordsbegreppet var rasistiskt, och följaktligen delade han ut rasistanklagelser till höger och vänster. Integrationsmisslyckandet berodde inte på den förda politiken, utan på att Sverige var genomsyrat av rasism. Att prata om hedersvåld var samma sak som att peka ut människor.
Sahlins armkrok med Kamali gjorde att den som försökte påtala problemen med hedersförtryck länge anklagades för rasism och diskriminering. Den nödvändiga debatten försenades och försvårades. I en artikel på DN Debatt i december 2000 skrev hon: "När en ung flicka mördas på detta sätt är det fråga om några mäns förvridna attityder och människosyn."
Bara mellan januari och april i år fick Gotlandspolisen in sex anmälningar där hedersvåld misstänks ha förekommit. Samtidigt tror man att mörkertalet är stort. Li Grebäck, verksamhetschef för Trots kvinnorjour på Gotland, berättade i tisdagens GA att hon de senaste sex åren hjälpt ett tiotal kvinnor som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck. En kvinna hade tvingats att slicka sin mans fötter inför deras vänner och hållits inlåst i hemmet. Samtidigt ökar efterfrågan på skyddat boende på Gotland, ett tecken på att fler kvinnor kräver att få leva fritt och själva få välja sina liv.
Senare har Sahlin beskrivit att hon djupt ångrar att hon inte tidigare såg hur unga kvinnor var offer för hedersförtryck och hedersvåld. ”Jag var då en del av maktens tystnadskultur.” ”Jag hade för få människor runt mig som berättade om den verklighet jag inte såg. Makten lurade sig själv till att lyssna mer på männens föreningsliv än flickornas och kvinnornas liv.”
I sitt sommarprat berättar Sahlin om sin längtan efter maktens tjusning och att få synas, att vara någon viktig, och hur svårt det varit att återgå till att vara okänd. Hon säger sig ha insett att fototillfällen och klatschiga utspel inte är det som betyder något, utan det politiska grovarbetet. Att det livsavgörande borde vara att driva och förändra opinioner, inte att följa dem. Att man som politiker måste våga riskera den där älskade makten för att vinna val. Hur viktigt det är att våga stå för det man tror på, som feminism, även om det är ”ack så kontroversiellt”.
Tänk så bra om dessa insikter infunnit sig redan under hennes tid som integrationsminister.