Det gick som man kunde förvänta sig. Regeringen har bestämt sig för att strunta i Lagrådets invändningar mot den speciallagstiftning som ska möjliggöra för Cementa att fortsätta bryta kalk inom ramen för det gamla tillståndet. Den betonar samtidigt att detta inte är för Cementas skull, utan för att undvika konsekvenserna av en nationell cementbrist.
Jag gissar att lagstiftningen även kommer att passera riksdagens prövning. Ingen är väl nöjd med att fatta beslut om en principvidrig lag av denna typ, men det skulle förvåna mig mycket om en riksdagsmajoritet vill hävda de juridiska principerna och riskera att få skulden om cementbristen slår till, med stora konsekvenser för näringslivet, arbetsmarknaden och de projekt där cementen ska användas.
Men det innebär ju inte att speciallagen är en bra lösning. Det är illa när juridiska principer och domstolar behandlas som rundningsmärken av den politiska makten. Det är illa för förtroendet för rättssamhället och föreställningen om likhet inför lagen.
Att svenska miljöprövningar både är långdragna och har en svårförutsägbar utgång har varit känt sedan länge. Även i Cementas fall lyckades mark- och miljödomstolen och den högre instansen mark- och miljööverdomstolen komma till helt motsatta slutsatser. Ja till brytning i första instansen blev nej till brytning i den andra.
Med en tydlig lagstiftning och en mindre segdragen rättslig hantering hade Cementa kunnat veta mer om vad som krävts för att klara domstolarnas prövning och företaget hade också kunnat bedöma om dessa krav var möjliga att möta eller om det vore bättre att söka ett annat alternativ. Men nu kom ett överraskande negativt besked från mark- och miljööverdomstolen i ett sådant läge att Sverige inom ett par månader kunde ha befunnit sig i ett mycket prekärt läge.
Även om speciallagen för Cementa passerar riksdagen kan detta prekära läge infinna sig ändå, när den åtta månader långa tidsfristen löper ut. Jag hoppas att det bakom kulisserna pågår ett målmedvetet arbete för en mer långsiktig lösning än speciallagen ger.
Domslutet mot Cementa aktualiserar ju också frågan, varför Sverige gjort sig så beroende av en enda leverantör när det rör en så grundläggande insatsvara som cement. Juridiken är ju inte det enda som plötsligt kan sätta stopp för kalkbrytning. En långsiktig lösning av cementkrisen borde – bland annat av nationella säkerhetsskäl – innebära att leverantörerna blir fler.