Nu har det hänt igen! Region Gotland väljer att inte yttra sig i en fråga som rör cement- och kalkindustrin.
Det är nog ingen som glömt bort det ordförandebeslut som Eva Nypelius (C) tog i samband med överklagandet av SMA:s ansökan om täkttillstånd i Klinte. Nypelius ansåg på egen hand att frågan inte var tillräckligt stor för regionen att yttra sig i, något hon fått ordentlig kritik för. Själv jämför jag Nypelius handlande med Gneab-affären.
I båda fallen tog en ordförande ett beslut utan att förankra det. Något som i inget av fallen varit olagligt, vilket bevisats av rättsprocesserna som gjorts, men bägge besluten har varit politisk korkade. Att Nypelius sitter kvar har nog bara att göra med de rödgrönas sätt att bedriva politik i opposition. Att dreva person, som borgarna gjorde med Åke Svensson, är helt enkelt inget en ansvarstagande opposition vill syssla med.
Det som nu hänt är att regeringens nödlösning för att minska risken för en akut cementkris varit ute på en extremt snabb remissrunda. Region Gotland hade möjlighet att yttra sig men enligt Regiondirektör Peter Lindvall valde tjänstemannaorganisationen att inte lämna in något svar. Jag är, precis som den före detta regionstyrelseordföranden Björn Jansson (S), skeptisk till att Nypelius inte varit informerad, men förstår absolut varför allt ansvar läggs på tjänstepersoner. Ytterligare ett icke förankrat ordförandebeslut hade inte sett bra ut.
Meit Fohlin, socialdemokratiskt oppositionsråd, uttalar sig i frågan i en intervju i GT: ”Jag läste på nyheterna att Region Gotland avstått från att yttra sig, och visste innan dess inte ens att vi fått en remiss ställd till oss. Jag tycker att det känns väldigt märkligt.”
Det är svårt att inte hålla med Fohlin. Frågan om kalkstenbrytning på Gotland är ju inte en lite fråga som lätt kan försvinna under radarn. Någon borde varit full medveten om att den kritik som nu förs fram skulle komma. Om inte annat borde kritikstormen efter Nypelius ordförandebeslut fått någon på tjänstemannanivå tänka till en extra gång och stämma av med någon politiker. Något som tydligen inte har skett, enlig regiondirektören.
Ytterst ansvarig för Region Gotland är regionstyrelsens ordförande Eva Nypelius och det är nu hennes ansvar att ta tag i organisationen. Meit Fohlin är av förklarliga skäl bekymrad, vilket hon också uttrycker till GT. ”Man börjar ju undra hur ofta det kommer remisser som vi politiker inte ens får veta att de finns?”
Det tillitsbaserat ledarskap som Region Gotland hävdar att man bedriver verkar inte fungera, om regiondirektörens uttalande stämmer. Hur mycket tillit till organisationen får man som politiker när man genom media får reda på att en viktig remiss dels inkommit och sen inte ens besvarats? Hur fungerar informationsflödet då? Vilken information förs vidare och vilken kommer aldrig politikerna tillhanda?
Politikerna ska inte behöva lägga sig i allt som tjänsteorganisationen gör. Det normala är att de beslut som tagits på så kallad delegation rapporteras i samband med nämnder och styrelsers möten, men politikerna behöver absolut informeras direkt när det tas beslut som gäller viktiga frågor, exempelvis stenindustrin. Att politiker i regionstyrelsen får den informationen genom media är ett stort misslyckande och tyder på en organisation utan vettig ledning och styrning. Det man kan fundera över är om det ens finns en delegationsordning gällande lagrådsremisser, eller om det som nu skett bryter mot regionens egna regelverk. Om det nu är så det gått till.
Efter mina år som anställd inom arbetarrörelsen är jag van vid ett ledarskap där den högst ansvariga också tar smällen, utåt sett. Jag har alltid sett ett ledarskap där förtroendevalda ordföranden, som har det övergripande ansvaret, står upp för sina anställda, men det ledarskapet saknar jag i den nuvarande politiska ledningen. Att skicka fram tjänstepersoner för att ta smällen och själv smita undan ger inga bra signaler och riskerar att skapa anställda som är rädda för att ta beslut och istället blir passiva. En syn att ”gör man inget gör man heller inget fel” är förödande i vilken organisation som helst.
Nu är jag, precis som Björn Jansson, övertygad om att regionstyrelsens ordförande, Eva Nypelius, både fått information om, och godkänt den hantering av remissen som regionen genomförde. Att regionens interna informationsvägar fungerat men att frågan mörkades på högsta politiska nivå. Den insikten gör det än mer problematiskt att Nypelius sen skickade fram Regiondirektören för att ta smällen medan hon själv hukade sig i kulisserna.