Varken vänster eller höger, liberaler eller konservativa, ser ut att kunna samla 50 procent av mandaten i riksdagen. Majoriteten kommer därför skifta med olika sakfrågor. Vi kan förvänta oss fler regeringsbyten och fler låsningar än vi varit vana vid under efterkrigstiden.
Talande är att den politiska rapporteringen nu, mer än ett och halvt år före riksdagsvalet, redan fokuserar på spelet kring eventuella block. Det finns en önskan att få veta hur uppställningen ser ut. I mellandagarna har Centerpartiets (Expressen 28/12) och Liberalernas (Expressen 27/12) partiledare intervjuats om hur de ser på januariöverenskommelsen och om hur de tänker gå till val år 2022.
Intresset för just Centern och Liberalerna påminner om den inneboende trögheten i partisystemet. L och C är inte längre i någon självklar ideologisk mittenposition. Skulle man dela upp de svenska partierna efter en klassisk vänster-höger skala skulle C bli högerytter. Mitten skulle kanske intas av Sverigedemokraterna. Tittar man till den nya ideologiska skiljelinjen som handlar om saker som migration, brottslighet och nation hamnar också C i en ytterhetsposition men nu i den progressiva hörnan.
Mitten är alltså främst en fråga om tradition och arv. L och C är de två partier som har mest erfarenhet av att samarbeta både med M och med S. Det ger dem en särställning och en styrkeposition i det nya landskapet. De kan förskjuta majoriteter. Men det finns skillnader mellan L och C. Liberalerna har erfarenhet av att samarbeta i sakfrågor med S. Centern har erfarenhet av flera långa samarbeten, från 30-talets kohandel och framåt.
I två intervjuer som gjorts med Sabuni och Lööf i mellandagarna framkommer dessa gamla skillnader mellan de två partierna. Centern känner sig mer hemma i januariavtalet och har lyckats få igenom större framgångar i förhandlingarna med Socialdemokraterna. Liberalerna däremot tycker att förhandlingarna varit stökiga och de är inte nöjda med konstellationen.
Skillnaden återspeglas i opinionsmätningar där Centerpartiet befäst ett läge där de har någon halv miljon fler sympatisörer än under Maud Olofssons borgerligt inriktade ledarskap. Liberalerna däremot hänger lösare än vanligt med flera opinionsundersökningar som visar att de ligger under riksdagsspärren.
Många bedömare ser det därför som rimligt L och C går till var sitt block. Men för Centerpartiet föreligger inget intresse i att fästa sig. I intervjun med Annie Lööf upprepar hon talepunkterna från tiden då hon förhandlade åt båda hållen efter valet 2018. Avsaknaden av tydliga besked blir en styrka i förhandlingarna. Annie Lööf har blivit en politisk kanske-man. Någon som vill ha alla fördelar med ett förhållande men samtidigt inte binda sig. Strategin har dock en svaghet. Moderaterna kan ha lärt sig av 2018 och tröttnat på Centerns dubbelspel. Då måste Lööf gå till val som bihang till Socialdemokraterna.