Ledare: Centerpartiets första vägval är att slopa öppenheten

Den som tror att Centerpartiets problem av idag främst handlar om senaste månadernas käbbel i spalterna har fel. Möjligen finns ledtrådar mycket längre bak än år 2011, men vid det laget är det i alla fall säkert att Centerpartiet hade problem. Partiets valberedning hade nämligen börjat skolka.

År 2011 konkurrerade Annie Lööf med Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson i en kampanjturné om vem som skulle bli nästa partiordförande, ett nytt och fräsigt koncept som var tänkt att medföra maximalt medieutrymme. 

När sedan Annie Lööf avgick över ett decennium senare efterfrågade hon just en sådan öppen och transparent process med flera kandidater, trots att avgående ledare bör hålla sig på behörigt avstånd från sådana frågor.

Partiets valberedning godtog tyvärr denna önskan. Skolket fortsatte. Problemet var att partiet då led av en sedan valet 2022 försvagad riksdagsgrupp. En där somliga riksdagsledamöter hade det självförtroende som följer av ett riktigt uselt valresultat i historiskt starka centerkretsar. 

Somliga hade inte lyckats bli riksdagsledamöter överhuvudtaget, väljarstödet i bygderna längs Storsjön, Siljan och i Mönsterås hade inte bara minskat från höga nivåer utan närmast förintats. En öppen process blev problematisk, eftersom den krävde en öppen kandidatur och därför medförde att endast delar av centerrörelsens talangpool kunde nyttjas.

Resultatet? För medierna var kandidaternas kampanjande ointressant och för partimedlemmarna var det obegripligt, eftersom det aldrig blev riktigt tydligt hur kandidaterna Daniel Bäckström, Elisabeth Thand Ringqvist och Muharrem Demirok skiljde sig från varandra i viktiga frågor.

Landsbygdsrörelsen, där Centerpartiet tillsammans med flertalet andra ideella organisationer, studieförbund, idrott, bygdegårdsrörelsen, ungdomsorganisationer, och lantbrukarnas sammanslutningar ingår, brukar i regel inte ta lätt på föreningslivets olika institutioner. Föreningsteknik är inte på skämt. Det är på livfulla möten som debatter förs och åsikter förändras eller byts ut, inte i trycksvärta. Ett förtroendeuppdrag är något fint som ska tas på allvar, och en valberedning lämnar inte walk-over bara för att en nyckfull medielogik lockar med att rubrikerna kan bli fler då.

I det ljuset är valberedningsarbetet det mest förnämsta man kan ägna sig åt i en folkrörelse. Somliga år rör det sig om ett harmoniskt pappersarbete och några trevliga telefonsamtal. Andra år kan arbetet vara lika hemligt, svekfullt och explosivt som en syskonfejd i Stenbecks imperium. 

Oavsett vilket är det valberedningen som stakar ut den riktning i vilken de förtroendevalda i en folkrörelse rör sig. När nu partiets valberedning ska finna en efterträdare till Muharrem Demirok måste den inse att det arbetet inte handlar om att skapa en öppen autostrada som alla som känner sig manade kan köra in på. Det handlar om att hitta den bästa kandidaten och genom kontakter säkerställa att denna kandidat också har tillräckligt stöd för att väljas vid en partistämma. 

Därför är det positivt att det knappast finns tid för en så kallad ”öppen process”. Mycket tyder på att nästa partiledare, oavsett om det är en före detta landshövding, en pamp hos Lantbrukarnas Riksförbund eller en gammal ungdomsförbundsordförande, finns bortom partiets stukade skara av heltidspolitiker.