Konflikten bottnar i partiets vilsna position på den politiska skalan men om inte interna debatter ska föras mellan val – när ska de då föras?
Centerpartiet har haft svårt att positionera sig i svensk politik de senaste åren. Med Januariavtalet följde viss framgång och framför allt var det en stor personlig vinst för Annie Lööf. Drömmen om den breda mitten hägrar fortfarande för centerpartisterna, som i grund i botten gärna vill kännetecknas av att tillhöra ett parti med god samarbetsförmåga och som tar ansvar i såväl riksdag som i kommuner och regioner.
Att försöka ta ställning för Magdalena Andersson (S) som statsminister kan tyckas vara ett ställningstagande som kommer i onödigt god tid inför valet 2026, men det finns två viktiga faktorer att ha med sig när man ska försöka förstå centerpartisterna.
För det första finns det inte på kartan att ”bli ett femte Tidöparti”. Det är ett argument partiledningen omedelbart kan lägga bort. Inte bara för att motståndet mot Sverigedemokraterna sitter så djupt rotat i den centerpartistiska själen utan också för att man överhuvudtaget inte är inbjuden. SD vill inte ha med C att göra. Det vill knappast Moderaterna eller Kristdemokraterna så som läget ser ut nu. C vill alltså inte vara med, men de får inte heller vara med. De enda som skulle ha att vinna på att C blir ett femte Tidöparti vore Liberalerna, som plötsligt inte skulle stå som enda syndabock. Men faktum kvarstår att de forna Alliansvännerna inte vill ha något med C att göra som det ser ut nu.
För det andra är det fullt normalt med kraftiga interna debatter i samband med stora ideologiska processer. Såsom med reformgrupperna nu och som med idéprogrammet under Lööfs tid. Nu, inte sedan, är tiden för det. Men en ideologisk process kräver politisk diskussion och för att en sådan ska kunna vara meningsfull måste den också ges utrymme.
Att meningsmotståndare i partiet försöker driva igenom sina ståndpunkter genom att göra det till en personfråga kring Demirok är bara svagt. Att läcka från partistyrelsemöten är något som kännetecknar folkpartister – inte centerpartister.
Demiroks initiala intention har varit att vara en öppnare partiledare med högre i tak och mer inkluderande än vad Lööf var och även blev kritiserad för att inte vara. Centerpartiets problem är inte partiledaren. Problemet är den dåliga strategin, positionen och den idériktning man just nu har vilket gör partiet irrelevanta. Väljare väljer bort C på grund av det, snarare än att de inte gillar Demirok. Ett partiledarbyte skulle inte underlätta arbetet med att förbättra strategin och göra det lättare för C att positionera sig. Däremot försvårar allt ovan nämnt att bli omtyckt externt vilket är grundläggande i politiken där det betyder allt att vinna väljarnas förtroende.
Kan inte Demirok leda partiet och styra upp det blir det ofrånkomligen en personfråga. Frågan är bara på vilket sätt hans meningsmotståndare tänker sig att det blir lättare att lägga om den politiska kursen genom att först försöka kasta partiledaren under bussen. C måste såklart visa för sig själva och väljarna var man vill positionera sig men C är inget parti där partiledaren ensam sätter agendan.