Rapportering från en äldreomsorg i gungning är egentligen inget vi borde bli förvånade över. Varningarna har funnits länge. De har kommit från såväl fackförbund, som Coronakommissionen. Jag brukar hänvisa till rapporten ”Budget ur balans” som tydligt visar hur det gått till när resurserna till den svenska välfärden minskat successivt sen 1990-talkrisen.
Jag brukar få mothugg då pengarna till synes är de samma i dag som då, men då ser man inte helheten. Både äldreomsorgen och sjukvården har blivit dyrare per vårdtagare. De äldre på våra särskilda boenden är i dag mycket mer vårdkrävande än de var för 30 år sedan. På samma sätt har sjukvården utvecklats där fler klarar sig längre med svåra sjukdomar, men till en mycket högre ekonomisk kostnad.
Det här måste vi ha med oss när vi läser artiklarna med vittnesmål från den gotländska välfärden. När vi hör hur personalen förklarar hur färre behöver göra mer under arbetstid samtidigt som möjligheterna till återhämtning mellan arbetspassen blir allt sämre. Bemanning och schemaläggning har blivit så svår utifrån förutsättningarna att de blir till arbetsmiljöproblem.
Inom industrin är det inte några större diskussioner om scheman, men så är ju betalningsviljan stor när det gäller privata inköp. Vi betalar gärna rätt mycket mer än det kostar att producera en vara eller tjänst.
Under mina år som ombudsman inom industrin upplevde jag sällan att det var några problem med scheman på de industriföretag som hade dygnet-runt bemanning.
Det togs fram ett schema, ofta med tre 8-timmars skift per dygn med fem eller sex skiftlag, som sen rullade på i åratal.
Vissa varianter fanns där det till exempel var två skift dagtid, förmiddag/eftermiddag, och ett ständigt nattgäng.
Den senare varianten var ofta rena vardags-scheman där helgerna täcktes upp med två 12 timmars skift.
Men inom de kvinnodominerade välfärdsyrkena är det ständigt problem med schemaläggningen. Varken arbetstiderna eller bemanningen per skift verkar hålla för närmare granskning. I alla fall inte om vi ska lita på de verkliga experterna, det vill säga de som jobbar i verksamheterna.
Jag tror att skillnaden beror på vilka resurser de olika verksamheterna har till sitt förfogande. Medan vi är beredda att betala bra för industrins produkter är betalningsviljan till välfärden sämre. Industrin har tack vare vår betalningsvilja möjlighet att ha skiftsformer och bemanning som innebär fler anställda än det mest slimmade schemat.
Men inom vård och omsorg måste cheferna pussla ihop scheman som innebär så låg lönekostnad som möjligt utifrån den lilla skärv av skattemedel de fått till sitt förfogande. Skattemedel vi svenskar dessutom är så ovilliga att vara delaktiga i att en majoritet röstar på en regering som använder halva reformutrymmet till skattesänkningar.
Vän av ordningen kanske påpekar att varken sjukvård eller äldreomsorg är något som regeringen ansvarar för och det stämmer ju i sak. Men skulle vi på Gotland stå för de extra kostnader det medför att vara landets enda ö-region borde vi se till att höja skatten med 300 - 500 miljoner kronor.
Det skulle röra sig om skattehöjningar på 1,60 – 2,60 kronor. Jag tycker inte att det ansvaret ska ligga på oss gotlänningar utan på riksdag och regering.
Jag tror i sak att både vård och omsorg skulle kunna använda sig av industrins väl fungerande scheman om det fanns resurser att bemanna skiftlagen fullt ut.
Men så länge vi svenskar inte vill betala skatt i den omfattning som välfärden behöver och föredrar politiker och partier som prioriterar lägre skatter framför välbehövliga satsningar på äldreomsorg och sjukvård kommer vi få höra hur välfärdsarbetare protesterar mot dåliga arbetstider och underbemannade skift samtidigt som vi får ta del av medias alarmerande rapporter direkt från välfärdens kärna.