Vem har egentligen bestämt vad? Det enda partierna nu pratar om är med vem gör vilka vad.
För väljarna är det nog svårt att känna entusiasm och man undrar om alla partier har samma rådgivare. De borde i så fall alla byta.
Att det är stökigt och bökigt i svensk politik är inte bara politiskt spel. Partierna har olika politik, det är därför det finns olika partier. För att få igenom delar av sina politiska förslag måste man hitta andra partier att samarbeta och kompromissa med.
Så långt är allt gott och väl.
Det bökiga uppstår när någon kompromiss leder till att förslag som egentligen har majoritet inte kan röstas igenom för att det finns en överenskommelse där någon avstått något för att få något annat.
Finns det organiserade samarbeten, som förut Alliansen, numera högerblocket, så är många frågor "färdigförhandlade" så att även om det finns majoritet för att höja pensionerna röstas detta ner eftersom man inom ett samarbete kommit överens om att driva en annan, om nästan, identisk linje.
Här kommer tyvärr prestige också in i bilden. Om det finns ett annat mål som är prioriterat och rör en enighet om att blockera andra partier. Här uppstår det intressanta att Centerpartiet anklagas för att vara fixerat vid att hålla SD utanför när man säger att man inte kan tänka sig att samarbeta med partiet eftersom man står på helt motsatta sidor både politiskt och ideologiskt.
Men Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna gör allt vad de kan för att undergräva Centerpartiets samarbeten med andra partier. Man avstår till och med politiska framgångar för att hellre peka finger åt Centerpartiet, ett parti man har väldigt mycket mer gemensamt med än med SD.
En röst på M, KD och L är alltså en röst på SD. Det är fakta till skillnad från påståendet att övriga partier ingått en liknande allians och står som samlat regeringsalternativ.
Men hur ska väljarna begripa vad de röstar på när partierna till och med röstar emot sin egen politik för att blockera andra partier? Eller presenterar andra partiers förslag som sina egna?
Valet handlar inte om 1 000 eller 600 kronor i höjd pension. Det handlar om vem man vill ge förtroendet att leda landet och samla politiskt stöd för reformer och åtgärder som stärker Sverige.
* * *
Ronnie G Lundin påstår på Gotlands Folkblad att borgerliga partier vill sänka folks löner och att de ser låga löner som en drivkraft för att få folk att jobba. Nån källa för detta hittepåstående fanns förstås inte angiven men det var en bra illustration av trovärdigheten att välja en bild på norska pengar.