Under stundande EU-val ser man affischer som inte säger särskilt mycket. De allra flesta har klotter över sig, en del är nedrivna och resten har blivit bortglömda. Hela valkampanjen har varit som ljummen mellanmjölk.
Men hur underhållande det än är att se Kristersson sakna en tand och Andersson ha mustasch så är det viktigt att understryka hur mycket EU påverkar i våra liv dagligen utan att vi ens märker det. Trots att det i skrivande stund fortfarande är oklart hur resultatet ser ut, så är det en sak som är säker – Bryssel ligger för långt borta.
Om vi backar bandet till 1994, då folkomröstningen kring EU-medlemskapet skedde, så var det 52,3 procent som röstade för ett medlemskap, samtidigt som 46,8 procent röstade emot. Resultatet talar för sig själv. Ingen verkar haft en tydlig åsikt i frågan.
I dag ser det annorlunda ut – vi har mer information tillgänglig kring EU och vad som händer i vår omvärld än någonsin. Enligt Standard Eurobarometern är det 73 procent av alla svenskar anser att Sverige fått ut nytta av EU-medlemskapet och 70 procent anser att åtgärderna inom EU påverkar deras dagliga liv. 77 procent tycker att EU-medlemskapet är ”något bra”. Det visar på att vi är mer engagerade i EU-politiken och har insikter i hur vi som land hör ihop med resten av världen.
Den svenska positiva inställningen har ökat. Det är bra. Men vår förmåga att analysera och kritisera alla slags beslut måste öka med det.
Många av oss i Sverige ser oss inte som EU-medborgare i samma utsträckning som i länder närmare Bryssel. Det blir en distans då vi inte heller har riktigt koll på vilka beslut som tas eller vad som händer.
Civilsamhället är en enormt viktig brygga mellan EU och Sverige. De många olika partipolitiskt fristående verksamheterna i det civila samhället, och som driver viktiga frågor, uppmärksammar viktiga beslut som ska tas och mobiliserade svenskar till att påverka de besluten. Att regeringen dragit ned på stödet till civilsamhället innebär därmed att vi förlorat en koppling. Många vet inte vad som försiggår och det är svårt att veta vad partierna vill förändra inom EU om man inte läser på.
Lättillgängligheten till Bryssel har därmed inte alltid funnits på plats. Når man verkligen alla i den utsträckning man vill? Eller blir valaffischerna tomma ord som inte betyder särskilt mycket? Frågan om hur man når fler är komplicerad och kommer krävas fler insatser i skolan och punktinsatser långt innan valen. Dock har civilsamhället en nyckelroll i det hela. Genom att Tidöpartierna väljer bort vikten av civilsamhället så tillåter man eventuella trollfabriker att påverka demokratin i negativ mening – även på europeisk nivå.
Vi behöver fler som personer engagerar sig i EU-politiken, eftersom det påverkar Sverige. Trots detta verkar enda gången det blir en offentlig diskussion bland medborgare i Sverige kring EU när snuset hotas. Men när migrationspolitiken omformas, mänskliga rättigheter urvattnas eller klimatpolitikens framtid står på spel är det lika viktigt att vi reagerar på individnivå. Att bygga broar mellan svenska medborgare och EU är svårt, men viktigt.
Förhoppningsvis kommer civilsamhället kunna fortsätta vara en vakthund för politiken som sker i Bryssel och hur det påverkar oss. Men det kräver insatser från regeringen, annars blir det alldeles för långt till Bryssel.