Det nya coronaviruset blev en utmaning för världens alla länder och lösningarna för att rädda främst de som riskerar svåra följder om de insjuknar i covid-19 var lika många som världens länder. Om inte fler.
Det svenska sättet att tackla pandemin och försöka minska smittspridningen har varit ett hett diskussionsämne. Både här i landet och utomlands. En del vill ha hårdare restriktioner och andra tycker vi gått för långt. Vad som skulle ha varit rätt väg att gå kan vi nog se först om några år. Men det jag är helt säker på är att de experter som varit involverade i utformandet coronarestriktionerna gjort sitt bästa vi varje enskilt beslut.
Pandemin har visat vilka delar av samhället som fungerade som tänkt i kris och vilka delar som behöver förstärkas. Statens och myndigheternas beredskap var som jag upplevt det mycket god. Allt från regering till regioner och kommuner via bland annat Folkhälsomyndigheten. Återkommande beredskapsövningar har skapat organisationer som bevisligen fungerade i kris. Vad som däremot saknades och som skapade något som gränsade till panik var medicinska beredskapslager. Något vi haft i statlig regi, men som i samband med att apoteksmonopolet togs bort skulle tas över av regionerna. Vilket inte skett i tillräckligt stor omfattning.
Ett område där det också uppvisades tydliga brister var den konkurrensutsatta äldreomsorgen, och då främst i Stockholmregionen. Med en tydlig politisk viljeinriktning där den offentliga omsorgen skulle konkurrensutsättas och privatiseras hade Stockholms politiker underminerat verksamheterna. Brist på utrustning, utbildning och anställningsvillkor som innebar att sjuka tvingades jobba för att få mat på bordet var inte en organisation som klarade krisen. Smittan tog sig snabbt in bland riskgrupperna på äldreboenden och inom hemtjänsten. Här fanns den största sprickan i vår krisberedskap. Nu måste vi göra upp med ett system där billigast anbud vinner. Konkurrens kan vara viktigt på många sätt, men när systemet går ut på att slimma organisationerna så hårt man kan är det en sjuk konkurrens där det bara finns förlorare. Om vi bortser från de stora koncernerna som täljer skattemedel med motorsåg. Pengar som såväl hade behövts för att skydda våra äldre.
Här på Gotland fick vi det första konstaterade fallet för exakt sex månader sen. Region Gotland var snabbt igång med sin krisorganisation. Koncernledningen såg över styrkor och svagheter i verksamheterna. Planer togs fram där olika scenarier skulle bemötas. Utbildnings- och arbetslivsförvaltningen, socialförvaltningen och hälso- och sjukvårdsförvaltningen riggade sina verksamheter på bästa sätt. Den enda organisationen som inte var snabbt ut ur startblocken var den politiska. Det är även i den politiska organisationen som förnekelsen är störst inför de brister som pandemin gjort tydliga. Mitt under brinnande kris väljer den borgerliga majoriteten i socialnämnden tillsammans med SD:s representant att gå vidare med konkurrensutsättningen av äldreboenden. Trots vädjan från oppositionen om att vänta tills pandemin var över och en ordentlig analys av den framtida äldreomsorgen skulle kunna göras.
Här står vi nu, sex månader efter det första bekräftade fallet. Vi har ännu inte facit på pandemin. Faran är långt ifrån över. För nu närmar sig höst och vinter då vi trängs ihop inomhus. Det finns ännu inget vaccin eller andra botemedel, så risken finns att smittspridningen tar fart igen. Det är med andra ord viktigt att vi fortsätter hålla avstånd, tvätta händerna och stanna hemma om vi har symtom.