Fulla intensivvårdsavdelningar, insjuknade som lämnat jordelivet, och allt i vardagen som förändrats i syfte att undvika ännu fler dödsfall.
Alla helgons dag, lördagen den 31 oktober, präglas i år både av särskildhet och normalitet. En av få högtider som kan genomföras i relativt vanlig ordning, och kanske viktigare än någonsin. Att besöka en sista viloplats för en vän eller släkting kan göras utomhus med behörigt avstånd. De jordfästa smittar heller inte. Det finns ett utbud av aktörer som tänder ett ljus åt de som inte har möjlighet att resa till gravplatsen själva.
Kungen, drottningen, statsministern, talmannen och ärkebiskopen kommer under lördagen att delta i en minnesstund i Uppsala domkyrka för att hedra offren från den pågående pandemin. Det finns ett uppdämt behov att delta i något ceremoniellt för att bearbeta känslan av en alltmer påtaglig och närvarande död. Att alla helgons dag, som namnet ger en fingervisning om, ursprungligen var en katolsk högtid för att fira alla de helgon som inte hade en egen högtidsdag spelar mindre roll. Att det existerar ett formellt utrymme för att tänka på döden är viktigt, och denna helg har sedan 1920-talet nyttjats för ändamålet.
Det står var och en fritt att välja former för att bearbeta sina närståendes död. Kyrkan gör inte längre anspråk på sanningen om vad som händer efter döden i lika stor utsträckning som för hundra år sedan, men välkomnar alla att delta i kristna seder som ger trygghet när behovet finns. Och det verkar det sannerligen göra.
En Sifo-undersökning från 2017 visade att ungefär hälften av alla svenskar tänkte besöka en kyrkogård i samband med allhelgonahelgen. I ett så tämligen sekulariserat samhälle som Sverige aspirerar på att vara, är kristendomens ceremonier ändå en förnödenhet för så många. Trots att knappt hälften kallar sig kristna, så vill fortfarande ungefär 70 procent begravas genom Svenska kyrkans ordning.
Det har visat sig bli svårare och svårare att prata om döden och andra existentiella frågor utan den normativa mall som kyrkan historiskt har stått för. Dock finns ingen antydan om att det skulle ha blivit mindre viktigt. Vissa menar att det är ett tabu i det offentliga samtalet, förpassat till den privata sfären. Det gamla talesättet om att delad sorg är halv sorg resonerar hos de flesta. Det är tungt att bära på ensam, men också svårt att prata om. Vad säger man till kompisen vars förälder gått bort, till grannen vars livspartner inte längre finns kvar eller till kollegan som förlorat sitt barn?
Kanske blir detta år en vändning. När döden kan vänta bakom varje förlupen nysning behöver det bearbetas.
Dödens högtid kan vara viktigare än någonsin.