Nu anser bara 30 procent av väljarna att regeringen gör ett bra jobb enligt opinionsinstitutet Yougov, medan nästan hälften är missnöjda. Vad har hänt? Coronaviruset har ritat om spelplanen.
Boris Johnson tog över som premiärminister, och gick sedan till val, med en övergripande ambition: att äntligen verkställa utträdet ur EU. Detta i kombination med löften om synnerligen generösa satsningar och investeringar var ett så vinnande recept att Johnson fick förtroende även från socialdemokratiska Labourpartiets väljare. Det konservativa partiet blev under Johnson mer och mer ett renodlat Brexitparti, där regeringen bemannades med utträdesförespråkare och ett gammalt EU-vänligt garde av ledande företrädare i parlamentet kördes ut.
Detta fungerade utmärkt så länge Brexit verkligen var väljarnas prioritering nummer ett. Coronaviruset förändrade detta. I en rapport från tankesmedjan European Council on Foreign Relations framför Mark Leonard hypotesen att coronaviruset kan förändra det politiska landskapet på ett lika genomgripande sätt som Brexitfrågan en gång gjorde. Det så kallade kulturkrig som utlöstes av utträdesfrågan – lågutbildade mot högutbildade, land mot stad, äldre mot yngre – och indelningen i ”stammar” tappar i intresse. Mer intressant blir regeringens förmåga att skydda ekonomin och överhuvudtaget styra landet. ”Covid-19 kan föra fram nya frågor som skär igenom de tidigare Brexitidentiteterna och tvingar fram en omvärdering av deras betydelse”, skriver Leonard.
När det gäller synen på regeringens kompetens ser det mörkt ut för Johnson. I en opinionsundersökning som European Council on Foreign Relations har låtit göra säger 18 procent av de tillfrågade britterna att de har fått en mer positiv uppfattning av regeringen medan 55 procent har blivit mer negativa. Inte ens konservativa väljare är särskilt imponerade: 20 procent säger att uppfattningen har förbättrats litegrann, och tio procent säger att den har förbättrats mycket. En något större andel, 32 procent, har fått en mer negativ bild.
En stor del av förklaringen till de dåliga siffrorna ligger enligt Leonard i den omedelbara jämförbarheten: medborgarna har kunnat ställa det egna landets dödstal, smittspridning och ekonomiska statistik mot alla andra länders.
En annan aspekt är att ministrar valdes ut för en helt annan uppgift än den de har fått att hantera, och på helt andra premisser. Lojalitet med Johnsons Brexitlinje var en avgörande kvalifikation, men har under coronakrisen varit helt irrelevant jämfört med omdöme och handlingskraft.
Framgångsreceptet att sätta Brexit främst har nu av allt att döma blivit ett motgångsrecept. Prioriteringarna har förändrats. ”Väljare väntar sig att regeringen ska vara tillräckligt kompetent för att ha kontroll över läget oavsett om det är goda tider eller dåliga”, skriver Leonard. Den allt avgörande frågan ter sig alltmer som en parentes.