Varje år presenterar Språkrådet och Språktidningen en lista med ord som de påstår är nya. Den består huvudsakligen av trendiga sammanslagningar som du aldrig hört eller läst förr och aldrig kommer att höra eller se igen. På årets lista hittar vi bland annat coronahund (hund som skaffats som husdjur under coronapandemin), gangfluencer (person som ingår i kriminellt nätverk och använder sociala medier för att visa upp sin livsstil) och maskne (finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir).
Det framstår som ett desperat sökande efter uppmärksamhet. Men orden har noll hållbarhet. Låt mig som exempel ta alla de ord som Språkrådet och Språktidningen kom släpande med år 2010, i spåren av ett vulkanutbrott på Island som gjorde att flygtrafiken stoppades. Då innehöll listan askbränd, askstoppad, asktåg, askänka och askänkling. Betydelsen av dem? Vem bryr sig? Ingen använder dem.
Samtidigt ägnar sig andra åt att avskaffa etablerade ord. Svenska Akademien ordbok avlistade under året bland annat dvärgalåt (klander, kritik), samvetsstyng (hugg av samvetskval) och åtra (ångra sig).
De borde känna ett samvetsstyng och har alla anledning att åtra sig.
Det är en subjektiv bedömning från mina sida, men jag tycker också att ordförståelsedelen av högskoleprovet blir lättare för varje år som går.
Om medborgarnas ordförråd krymper är det ett stort problem. De får det svårare och jobbigare att ta till sig skriven text, framför allt i längre form. Det tar längre tid, om det alls blir av. De får dessutom svårare att skriva väl och att uttrycka sig precist, med rätt betydelse och valör. Svårare att tänka och att analysera.
Det talas mycket om hur viktigt det är att nykomlingar tillägnar sig det svenska språket. Det gäller även infödda svenskar.
Just Språktidningen skrev i november 2017 om hur ordförrådet krympt och krymper hos yngre:
"Det finns goda skäl för att koppla ihop denna förändring med den hastiga omdaningen av medielandskapet. Inte minst digitaliseringen och globaliseringen har lett till att förutsättningarna för såväl vårt läsande som för vårt språkbruk i allmänhet har blivit radikalt annorlunda."
Den som läser får ett större ordförråd än den som inte läser. Men det spelar också roll vad man läser. Ett ordförråd som skapas genom flitigt nyttjande av vissa delar av det nya medielandskapet kan visa sig helt otillräckligt i andra sammanhang, som i kunskapskällor av mer beständigt värde.
Ett krympande ordförråd bland unga är inte en utveckling som är unik för Sverige. Men problemet blir inte mindre för det.