Alla som varit i närheten av praktiskt politiskt arbete vet att oftast ägnas tiden åt pragmatiska diskussioner för att komma fram till en lösning som går att genomföra.
I nämnderna som styr regionens verksamheter vågar jag påstå att samarbetet för Gotlands bästa till allra största delen görs med respekt och öppenhet för olika politiska ståndpunkter.
Men vi som inte sitter i nån nämnd får vår bild av politiken främst genom det sägs och hörs i nyhetsflödet och i sociala medier. Där är bilden en helt annan.
Kompromisslöshet och låsta positioner verkar ligga närmare till hands än samverkan och pragmatism.
Var och en av oss har så klart egna analyser om vem som bär störst ansvar för detta men låt oss strunta i det för stunden och tänka på vad den här bilden gör för Gotland och synen på politik och demokrati.
Jag tror det är förödande och att det drabbar alla lika.
En analys är att företrädarna för det ena stora partiet är jämförelsevis nya i politiken medan i det andra stora partiet finns flera som jobbat politiskt länge.
Ett scenario för att förklara hur jag menar: En företrädare möter en annan och passar på att förklara att nu ska den här frågan upp. Hur tänker ni kring det? Den andra svarar att hen måste stämma av och inte kan svara på stående fot.
Den som ställt frågan väntar sedan att få en återkoppling och när den uteblir tolkar hen det som att man inte har nåt särskilt att invända. Den andra tänker att frågan inte var "skarp" utan att man skulle återkomma i ett mer formellt sammanhang.
Ingen har ju gjort fel, man har tolkat en situation på olika sätt. Det betyder inte att den med mest erfarenhet alltid har rätt, det behövs nya friska vindar i politiken. Men om utgångspunkten i relationen blir att eventuella missförstånd beror på att den ena vill föra den andra bakom ljuset, då behöver relationen terapi.
Om jag tillåts gissa tror jag att ni som läsare, och allmänheten i allmänhet, tycker det är urtråkigt när politiker och vi proffstyckare debatterar debatten istället för sakfrågan.
Jag förstår det. Jag blir också trött på det. Samtidigt som jag anser att det är viktigt att sätta ljus på politisk taktik och det jag uppfattar som ohederligt.
"Det hade ju ändå inte blivit nåt bad!" säger Meit Fohlin om Hallgrens anbud på det så kallade Romapaketet. Ett offentligt avfärdande av en entreprenör som i flera år slagit knut på sig själv för att hitta en väg att behålla åtminstone något av badmöjligheterna i Romabadet. Centerpartiets strävan åt samma håll avfärdas som bluff och båg.
SD försöker komma undan med att deras vallöfte var att rädda Romabadet "på riktigt" och att det skulle betyda badet som det var, inte någon mindre variant. En koll på deras egen FB-sida visar att det var ringmuren de vill rädda på riktigt. Valaffischen med löftet om Romabadet löd: "Rädda Romabadet. Hela Gotland ska leva".
När man nu ska besluta om en för hela Gotland avgörande fråga, hur många skolor vi ska ha och var de ska finnas, då har gotlänningarna all rätt att kräva att politikerna kammar till sig och kryper upp ur skyttegravarna. Inte för att alla ska tycka lika men för att lägga ner striden om "vem som ska få skulden" för det som alla förstår måste göras.
Strategin för serviceorterna borde vara ett givet underlag som man aktivt måste jobba för att upprätthålla. Har man bestämt att en ort ska ha en skola får man se till att det finns förutsättningar. Vad är det annars värt?