När förbundet Studiefrämjandet under hösten granskade ”riskverksamheter och orimligheter” slutade det med att de strök runt 435 000 studietimmar som rapporterats in under de senaste tre åren. Speciellt vanligt med oseriös undervisning fanns inom kategorin ”integrationsprojekt”. Ibland kunde inte ens kursledare i svenska språket tala svenska utan tolk (TV4 Nyheterna 9/1).
Det finns tyvärr skäl att anta att detta bara är toppen av ett isberg. Studiefrämjandet är bara ett av flera studieförbund som får pengar från staten via Folkbildningsrådet. Och när Stockholms stad i fjol granskade studieverksamheten i Järvaområdet var det sex olika studieförbund som hade betalat ut pengar för verksamhet som aldrig genomförts.
Fusket och bedrägerierna kring folkbildningsmedel finns över hela landet och sträcker sig många år tillbaka. Det menar terroristforskaren Magnus Ranstorp som före jul tillsammans med några andra forskare gick till storms mot Folkbildningsrådet som ansvarar för kontrollen av studieförbunden. Forskarna pekade på en ”katalog” av avslöjat fusk inom studieförbunden som åtminstone går tillbaka till år 2010.Gemensamt för avslöjandena är att de ofta görs av lokaltidningar och av nitiska kommunrevisorer ute i landet. Däremot är det sällan Folkbildningsrådet, som bär det formella ansvaret, som först agerar.
Att det just är terroristforskare som slår larm om situationen inom studieförbunden påminner om allvaret. Det största problemet är inte att det finns en massa personer som satt i system att leva av pengar som kunde gått till välfärd. Ett ännu värre scenario är att pengarna går till organisationer som främjar extremism och kanske själva är kopplade till terrorverksamhet. Ett omskrivet fall i Örebro handlade om en närstående till en radikal imam. Mannen lurade Medborgarskolan på nära 1,5 miljoner kronor under några år.
Sett över tid är det uppenbart att det nuvarande systemet med självkontroll inom studieförbunden inte fungerar. Systemet för hur skattemedel förs över till kursverksamheten har dock ändrats tidigare, senast 1991.
Samtidigt är det alltid svårt att kritisera organisationer som sysslar med studieverksamhet. Kritikern blir lätt misstänkliggjord för att vara emot folkbildningstanken. Och den har onekligen en stark ställning i Sverige. Studieförbunden jämte folkhögskolorna var en avgörande kraft när Sverige demokratiserades. Där fanns en chans för de som stod utanför samhällseliten att bilda sig.
Men det är också detta anrika arv som gör att vi borde bli arga när folkbildningen utnyttjas av de som vill sko sig på det allmänna. Det är de studieförbund som inte har reda på vart de betalar sina pengar som hotar folkbildningen, inte de som vågar ifrågasätta hur medlen används.
Hur får vi ett system som är demokratiskt och transparent och där inga bovar eller extremister kan lura till sig pengarna?