Intervju
Det berättar kulturjournalisten Gunilla Kindstrand, som bland annat har varit med och tagit fram Nordisk kulturfonds nya kulturpolitiska antologi Speglingar.
Hur borde kulturpolitikerna prioritera, under och efter pandemin?
– Pandemin har förändrat många relationer, till hemmet, arbetet, familjen, naturen, och självklart också till kultur. Min gissning är att lokal kultur kommer att hamna mer i fokus framöver. Innan pandemin talades det ofta om att den kommande lågkonjunkturen skulle skaka om de strukturer som kulturpolitiken lever i, men pandemin förändrade helt relationen till kulturekonomi och kulturstöd. Vi närmar oss nog en punkt där prioriteringarna kommer att bli mera akuta. Vilken konst, vilken kultur är viktig att stödja för vår och kommande generationers skull? I den diskussionen borde fler delta.
Finns det en konflikt mellan stad och land inom kulturen?
– Ja, definitivt. Jag menar att idén om konstnärlig kvalitet allt tydligare filtreras genom ett stockholmsperspektiv och genom ett raster av urbana erfarenheter. Det finns flera orsaker till det och medieomvandlingen har spelat en stor roll. Inga medier bevakar i dag hela Sveriges konst- och kulturliv. En stor del av det professionella kulturutbudet recenseras eller uppmärksammas inte alls av medierna längre. Det är i de större städerna som synligheten, och därmed publiken, pengarna och arbetstillfällena, finns.
– Det här har skapat en föreställning om att hög konstnärlig kvalitet lättare uppstår i det urbana. Att myndigheternas kvalitetsbedömare oftast rekryteras ifrån samma, smala erfarenhetsområde och kretsar förstärker tendensen. Det här gör kulturlivet fattigare än vad det borde vara. Det är intressant att jämföra med Norge, där konstnärlig kvalitet tydligare kopplas till specifikt sammanhang. Där finns heller inte samma absoluta motsättning mellan det vi i Sverige kallar ”professionell” respektive ”amatör”.
Går det att vända storstadsfokuseringen?
– Hittills har det funnits en ovilja att ta upp problemet. Kulturdebatten har sina egna regler och det finns en tyst överenskommelse om vilka frågor som inte kan eller ska lyftas. Det talas emellanåt om den tilltagande ängsligheten i kultursektorn, vilket kan tyckas paradoxalt i en bransch som ofta berömmer sig med att bära yttrandefrihetens fana högt.
Kommer det ett förnyelsearbete inom kulturpolitiken?
– Insikten om att kulturpolitiken måste förändras är stor. Nordisk kulturfond, som är en del av det nordiska samarbetet, har redan annonserat att de tänker starta en tankesmedja som ska hantera de här frågorna.
Hur stor skillnad kan det göra?
– Mycket stor. Det viktiga är att fler släpps in i diskussionen om kultur och kulturpolitik.