Tysta arbetsplatser finns överallt. Den gemensamma faktorn är uselt ledarskap.
Inget företag, vare sig privat eller offentligt, har inskrivet i sina policyer att "på den här arbetsplatsen håller vi käft". Tvärtom finns formuleringar om högt i tak, att det är tillåtet att misslyckas, vi ska ha roligt på jobbet, allas kompetens ska tas tillvara.
Kulturen skapas dock inte av policyer utan av hur chefer bemöter sina anställda. Om du när du lyfter ett problem blir avsnäst med orden "Lös problemet!" är det exakt där klimatet och kulturen skapas.
Så burdusa är lyckligtvis inte många chefer anno 2020. Tystnadskulturer skapas av mer raffinerade sätt och tystnaden tillåts framför allt att etableras om kollektivet också är svagt och inte står upp tillsammans för en förändring.
Ingen chef strävar nog medvetet efter en tyst arbetsplats. Det är andra faktorer som spelar in. Man har som chef inte tillräckligt med stöd för att hantera en "jobbig" diskussion eller kritik mot hur man jobbar. Man har ingen chefsutbildning alls utan har hamnat på posten lite av en slump.
Det blir lättare att låtsas att alla problem handlar om anställdas individuella problem än att vi har ett övergripande problem för arbetsplatsen och som du som chef har ansvar att ta tag i men inga resurser att lösa det med.
I dag inleder GT en serie artiklar om tystnadskulturen i skolan. En rad anonyma lärare vittnar om att det inte är okej att lyfta problem. Att den som gör det kan räkna med efterräkningar av ena eller andra sorten.
Utgångspunkt för artiklarna är en undersökning gjord av tidningen Skolvärlden som visar att varannan lärare anser att det råder en tystnadskultur inom den svenska skolan. 52 procent uppgav att de avstått från att lyfta problem på grund av rädsla för att drabbas av negativa konsekvenser och 43 procent menar att de straffats för att de kritiserat verksamheten.
"Man är besvärlig, opålitlig, man kallas till enskilda samtal, de misstror en. Jag blir den som äger problemet, inte skolan" säger Anna, en av de lärare som anonymt uttalar sig i GT i dag.
Alla som varit utsatta för denna sorts härskarteknik av chefer vet hur obehagligt det är och det är inte konstigt att man drar sig för att säga vad man tycker i fortsättningen.
Man hamnar i ett Moment 22. Om du inte berättar vad som är fel kan inget ändras men om du berättar lägger chefen skulden på dig och din tillvaro på jobbet blir outhärdlig.
Det finns sannolikt lärare som känner igen sig i det som beskrivs av de lärare GT talat med, men det finns lika säkert de som inte alls håller med. Det som är bra är att det spelar ingen roll hur många som upplever det ena eller det andra, nu finns världens chans för gotländsk skola att en gång för alla, genom hela organisationen, slå fast hur man vill att det ska vara. Och leva efter det.
Och för den delen, alla andra arbetsplatser också. Varför inte ta upp det på nästa arbetsplatsmöte? Hur hanterar vi konflikter och att anställda tycker olika? Är det okej att vara besvärlig?