Det blev inget officiellt besök till Australien för utrikesminister Annalena Baerbock (Die Grünen) häromveckan. Orsaken? Ministerns plan gick sönder och Luftwaffe (ja, det heter så) lyckades inte få fram nya reservdelar. Det var samma slitna flygplan av typen A340 som 2018 fick vända tillbaka till Köln när Angela Merkel var på väg till ett G20-möte i Buenos Aires.
Den pinsamma incidenten är symbolisk för en nation på dekis. Inte ens landets höga ledning kan räkna med att transporter fungerar som de ska. Övriga medborgare sitter fast i milslånga köer på motorvägarna eller väntar på tåg som aldrig kommer. Tågen är numera i regel så efter i tidtabellen att Schweiz har förbjudit försenade avgångar från Tyskland att kopplas in på järnvägsnätet (The Economist 17/8).
Den eftersläpande digitaliseringen är ett annat sorgebarn. I den offentliga förvaltningen används fortfarande fax. De senaste årens framgångar är till viss del skenbara. Även om medborgarna kan anmäla ärenden via en myndighets hemsida så hanteras dessa oftast analogt av tjänstemännen.
Som sten på börda kunde utfasningen av kärnkraften inte ha kommit vid ett sämre tillfälle.
Hur hamnade Tyskland här? Två svar: dumsnålhet och självgodhet. 2009 skrevs principen om en budget i balans in i grundlagen. Präglad av den tidens eurokris var idén inte dum. Konsekvensen blev dock en för stor fixering vid att spara vid varje givet läge. Nödvändiga investeringar i befintlig och ny infrastruktur sköts på framtiden eller ansågs slösaktiga samtidigt som statens skattkista fylldes till bredden.
Det som i dag lett till att tyska ministrar inte kan ta sig till i Australien, att tågen står stilla och att faxen fortfarande används. Internationella medier och tyska väljare älskade bilden av Merkel som en sparsam schwäbisk husfru. Tack vare billig gas från Ryssland och exporten till Kina gick industrin på högvarv. Strukturreformer och investeringar behövdes inte. Det gick ju så bra ändå.
Tills det inte gjorde det längre. Med Putins fullskaliga krig mot Ukraina och ett Kina som sluter sig inåt skakar marken påtagligt under den tidigare så framgångsrika tyska modellen. Nu riskerar landet åter att bli ”Europas sjuke man”. Senast det begav sig var 1999. Dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder (vars namn i dag är för evigt solkat) sjösatte under några år en radda impopulära men nödvändiga ekonomiska reformer. Frukterna skördades av Merkel.
Hoppet står till att Tyskland kan upprepa samma konststycke igen. Fast det politiska landskapet ser radikalt annorlunda ut i dag. I valet 1998 fick Die Grünen knappt sju procent av rösterna. Det socialdemokratiska partiet 40 procent. Nuförtiden är de nästan jämnstora i opinionen. Och högerradikala AfD, som ligger stabilt på 20 procent i mätningarna, existerade inte. Förutsättningarna för att få igenom politiskt impopulära beslut genom förbundsdagen får därför ses som begränsade.
Prognos? Det kommer nog, tyvärr, att bli värre innan det blir bättre.