Ett straff fyller flera viktiga funktioner. Det ska verka avskräckande, ge upprättelse, oskadliggöra och förhoppningsvis förändra den kriminelle. Ett straffsystem behöver ha många perspektiv, och när fokus flyttas från brottsoffret till förövaren är något fel. Sveriges generösa system med mängdrabatt ignorerar brottsoffer och skapar incitament för fortsatt kriminalitet.
I DN 24/1 presenterar Anders Perklev och Kristina Lagercrantz några av slutsatserna i den så kallade Flerbrottsutredningen. Utredningens uppdrag har varit att ta fram en ny modell för hur straff ska se ut i fall där flera brott har begåtts. Syftet har varit att minska den så kallade mängdrabatten. Detta ofta omdiskuterade begrepp innebär att det totala straffet som döms ut för en serie brott blir lägre per brott än om straffen hade dömts ut enskilt. Sverige har länge haft en generös mängdrabatt som har kunnat ses i de låga straff som dömts ut till grovt kriminella. Problemet med mängdrabatten är att ju fler brott som begås ju ”billigare” blir det att begå ett till sett till straff. Vid en viss punkt blir det nästan ”gratis”.
Rabatt ska vara något man får i en butik och inte i en domstol. Att låta bli att bestraffa brott ordentligt bara för att gärningspersonen är en serieförbrytare nonchalerar brottsoffrets rätt till upprättelse och är också ett problem utifrån straffets avskräckande funktion då ytterligare brott inte alltid betyder ett kännbart högre straff.
Utredningens skärpta syn på mängdrabatt är välkommen. Samtidigt tar den upp det viktiga i att systemet med mängdrabatt i grunden är något vi behöver ha kvar. Att dela ut rätt straff och stifta lag om hur detta ska göras är mycket komplicerat. Straffet ska spegla den skada och kränkning som brottet orsakat samtidigt som det ska sättas i förhållande till andra kriminaliserade handlingar. Mord och rån är värre än snatterier och bör alltid leda till längre straff oavsett mängd. Precis som att mängdrabatten kan ge dåliga incitament att begå fler brott kan ett alldeles för högt straff också göra så att en gärningsperson inte har något att förlora på att exempelvis skjuta eller hota ett vittne. Vi behöver därför ha ett balanserat system där mängdrabatten finns, men att varje begånget brott känns av i straffet.
Straffen som helhet måste kunna bli längre. Varje brott har ett högsta straffvärde, vilka man friskt har höjt de senaste åren. Maxtiden i alla fall utom de grövsta för ett straff är dock 15 år, i praktiken 10 år då man vanligtvis släpps efter två tredjedelar av strafftiden. Ska seriekriminella kunna dömas hårdare måste detta höjas.
Flerbrottsutredningen är ett steg i rätt riktning i ett system som kraftigt behöver reformeras. Fokus behöver skifta från den enskilde gärningsmannen till om vårt rättssystem faktiskt motsvarar vad samhället tycker om brott och straff. Mängdrabatten är ett typexempel på en juridisk teknikalitet som dragits så långt att juridiken inte längre motsvarar vad människor tycker är rätt och fel.