Vägen delas av många olika kategorier trafikanter – från tung yrkestrafik till cyklister och fotgängare eller motionärer. Att löpträna är för många någonting som görs i ensamhet, bara för sin egen skull. Men det kan vara kul att ibland vara fler och även att mäta sig mot andra, därför är det en populär aktivitet att springa ett motionslopp. Det betyder att vägarna emellanåt även används för tävlingsarrangemang.
Det finns självklart stora välkända tävlingar som exempelvis olika maraton eller Vätternrundan. Men det arrangeras även årligen många mindre lopp som tar tillvara glädjen hos motionslöparen eller -cyklisten.
Enligt vägmärkesförordningen (2007:90) ska arrangörerna av ett arrangemang själva betala kostnaderna för de anordningar som tillfälligt behövs.
I trafiksäkerhetens namn införs nya regler för tävlingar på allmän väg den 1 januari 2023. Tidigare har Trafikverket i sina riktlinjer för cykeltävling på allmän väg preciserat att normalfallet är att det är arrangören som sätter upp och tar ned de vägmärken som behövs.
Från årsskiftet är det Trafikverket som ska ansvara för detta – och ta betalt av arrangören.
Att det finns fog för ett ökat trafiksäkerhetstänk tvivlar nog ingen som de senaste åren framfört ett fordon. En ökad likgiltighet över sina medtrafikanter är en tydlig tendens. Inför loppen är det alltså trafiksäkerheten för de som sätter upp skyltning som är anledningen till att Trafikverket flyttar på ansvaret.
Flera idrottsförbund varnar nu för att den beräknade kostnaden kommer att vara såpass hög att många arrangemang kommer att behöva ställas in. Cykelförbundet räknar på en kostnad mellan 20 och 50 miljoner kronor (Aftonbladet Debatt, 17/12).
De stora arrangemangen kan möjligen höja sina anmälningskostnader något och på så vis slå ut det på de som deltar. Men det är knappast troligt att de mindre loppen kan göra det. Som så ofta inom föreningslivet förlitar sig klubbar och arrangörer på ideella krafter för att få det att gå runt – och borde uppmuntras, inte motarbetas.
Den nya ordningen är ett reellt hot mot folkhälsan och mot såväl motionärsidrotten som elitidrotten. För som så ofta är det lätt att glömma bort att utan en bred grund av motionärer, finns det heller ingen elitidrott. Alla börjar ju från grunden.
Hur kan vi säkerställa att idrottsföreningarna, oavsett storlek, fortsatt kan nyttja våra vägar för sina arrangemang? Det kan gå via en viss insats från staten som tar större delen av kostnaden för att säkra folkhälsan eftersom det finns ett allmänintresse med dessa arrangemang – det är nyttigt att röra på sig. En annan lösning skulle kunna vara en typ av auktorisering av medlemmar i de olika förbunden för att själva kunna utföra skyltningen, till självkostnadspris.
Hur man än väljer att lösa problemet är det viktigt att främja idrott och hälsa – och när olika intressen står mot varandra, folkhälsa mot trafiksäkerhet, måste politiken kunna hjälpa och inte stjälpa.