Utrikeskrönika
Att det gick helt snett för Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss är uppenbart. Tillsammans med sin finansminister Kwasi Kwarteng lyckades hon i stort sett på egen hand utlösa en ekonomisk kris, bara genom att presentera en så kallad minibudget med de viktigaste reformerna. Ekonomiska bedömare såg stora skattesänkningar utan tillstymmelse till sund finansiering, och drog slutsatsen att Storbritannien skulle få problem med sin statsskuld.
Men hur kunde det gå så snett? Liz Truss vann omröstningen om partiledarskapet med betryggande marginal, efter att ha gått fram med just den politik som minibudgeten innehöll. Att tillväxt ska prioriteras och att tillväxt stimuleras av skattesänkningar var två principer som i valet om den konservativa partiledarposten var ganska okontroversiella.
Det är dessutom principer som både Truss och Kwarteng har hävdat länge. Redan 2012 var de med och skrev boken Britannia Unchained, om hur den brittiska ekonomiska politiken borde genomgå en radikal omstöpning.
Nu när Truss har blivit premiärminister tycks dock stödet för denna politik vara synnerligen begränsat. Hela 72 procent av befolkningen säger sig vara missnöjda med regeringen och bara 11 procent är nöjda, enligt opinionsinstitutet Yougov. Även bland konservativa väljare är en majoritet missnöjda. Brittiska medier rapporterar om konservativa parlamentsledamöter och till och med ministrar som öppet säger emot premiärministern.
En del av förklaringen till detta plötsliga fall från överlägsen seger till omfattande kritik är att Truss fick sitt mandat från partimedlemmarna, inte från parlamentsledamöterna eller befolkningen i stort.
Medlemmarna i det konservativa partiet är en jämförelsevis liten grupp, 172 000 personer av 67 miljoner invånare. Som ofta blir fallet i partier är medlemmarna mer radikala i sina åsikter än vad de valda företrädarna är. Parlamentsledamöterna som regelbundet måste söka stöd från den breda allmänheten tenderar att vara mer försiktiga.
I kretsen av medlemmar var det lätt att få medhåll för tanken att skattesänkningar skulle finansiera sig själva genom den ökande tillväxt, och att skattesänkningar som gynnade högavlönade mest var en klok idé.
Av ekonomiska bedömare analyseras dock skattesänkningarna mera i ljuset av att statsskulden redan har ökat till nästan 100 procent av GDP från 80 procent före pandemin. Att låna till ytterligare skattesänkningar framstår då som obegripligt. Den breda allmänheten, som lider under hög inflation, blev knappast imponerad.
Brittisk politik har under de senaste åren befunnit sig i ett närmast permanent kaostillstånd. Valet av ny premiärminister var ett sätt att lösa kaoset under Boris Johnsons tid – men har samtidigt skapat en ny oreda. Liz Truss som valdes för sin radikala ekonomiska politik kommer att antingen få driva igenom den trots motstånd från sina egna, eller erkänna sig besegrad – och därmed utsätta sig för krav på avgång och partiet för ett nytt val av ledare.