Doku.nu avslöjade (5/5) att en journalist på Sveriges Radios Ekot hade haft en personlig relation till en man som hon granskade. Mannen var inte vem som helst utan sonen till den så kallade Gävleimamen; en radikal imam som Säkerhetspolisen bedömer som så farlig att han stått under särskild bevakning. Detsamma gäller sonen som är aktiv i samma miljö och som har dömts för olaga mot Gefle Dagblads tidigare chefredaktör. Relationen mellan imamsonen och journalisten verkar bland annat ha lett till att han flyttat hem till en lägenhet som på pappret ägs av journalistens mamma.
Journalisten lämnade SR redan i höstas. Ekots chef beskriver det som en konsekvens av att relationen blivit känd på redaktionen. Han försöker slå bort kritiken genom att hänvisa till att det är ett personalärende. Det vill säga att det handlar om journalisten och hennes relation.
Men frågan handlar inte om den enskilda journalisten och hennes relation. Den politiska skandalen handlar om hur SR Ekot bevakat islamism och hur man agerat efter man fått kännedom om relationen mellan journalisten och imamens son.
Går man in och lyssnar på reportagen tar dessa ställning för islamisterna och undergräver tilltron till Polisen och Säkerhetspolisen. Det säger ganska mycket att en serie hårt vinklade inslag utan kritiska frågor letat sig in i Ekots nyhetsbevakning. Inte ens efter att relationen avslöjades valde Ekot att ta bort inslagen. Ekots chef verkar inte ens se problemet.
Några av inslagen kritiserades externt för att inte ha varit opartiska redan då de sändes första gången, bland annat av terrorforskaren Magnus Ranstorp. Expressen har också avslöjat att det fanns intern kritik på SR Ekot. ”Mångåriga medarbetare” menade att inslagen var för vinklade. Enligt källornas bedömning borde kritiken ha nått ledningen. Men Ekots chef hävdar att han inte minns sådan kritik.
Avslöjandet handlar därför inte bara om ett personalärende. Allmänheten ska till exempel kunna lita på vad som sägs i SR under kris och krig. Om Ekot som är den kanske mest respekterade redaktionen inte ser problemet med vilseledande nyhetsrapportering om personer som är farliga för landet, då är det en fråga som handlar om hela public service.
Däremot är avslöjandet inte en kris för journalistiken i allmänhet. Det var ju faktiskt journalister som avslöjade skandalen. Fast dessa jobbade på Doku och inte på offentligt finansierade SR. Det var också journalister på lokaltidningen som granskade Gävleimamen och råkade ut för islamisternas hot.
Pudelns kärna är SR Ekots oförmåga att se hur hårt vinklad den egna rapporteringen varit. Skandalen handlar om ledning och om intern kultur på Sveriges radio.