I dagarna publicerar tankesmedjan Katalys en bok om klass i Sverige. De, bland annat Daniel Suhonen som redaktör, hade även en debattartikel i Dagens Nyheter 24/1. I båda tar de upp de ökade klass- och inkomstskillnaderna i Sverige.
Sedan början av 1980-talet har nämligen skillnaderna i inkomst ökat. De har nu ökat så att de är tillbaka till att vara på 1940-talets nivå. Politiska beslut för en ökad och stor offentlig välfärd och finansiering via skatter som infördes och höjdes bidrog till en minskning av klyftor i inkomst och klass mellan 1940-talet och början av 1980-talet.
Bättre och utbyggd sjukvård, tandvård, pensionssystem, trygghet vid sjukdom och arbetslöshet med mera ökade den offentliga välfärden fram till 1980-talet.
Sedan kom neddragningar och sänkta skatter, som gjorde att välfärdens system minskades och försämrades. En sänkt skattekvot har gett mer över i inkomst för de som tjänar mycket. Sänkta eller borttagna skatter på förmögenheter, företag och fastigheter har också gynnat de rikaste. Skattekvoten har sänkts mellan 1999 och 2019 så den motsvarar 300 miljarder kronor mindre per år än om den hade legat kvar i nivå.
De minskade klyftorna från 1940-talet, och de ökade klyftorna sedan 1980-talet, har varit resultat av politiska beslut. I den senare perioden har privatiseringar av tidigare offentliga verksamheter som finansierats via skatter gynnat kapital- och företagsägare.
Personer med små inkomster har inte fått fördelar av de gångna drygt 30 årens politiska beslut som gått i en liberal, privatiserande och skattesänkande riktning. Detta eftersom det nästan bara har gynnat de som äger mycket eller tjänar mycket. Personer med medelstora inkomster har hamnat i kläm. De små sänkningar i skatt som de har fått har ätits upp av införda eller höjda avgifter i privata och offentliga verksamheter.
I sin debattartikel framhåller skribenterna att coronapandemin har drabbat personer med låga inkomster hårdare än de med höga inkomster. Det har den eftersom de förra bott trängre och ofta inte kunnat jobba hemifrån utan behövt resa och möta en hel del folk och därmed fått högre risk för smitta från coronavirus.
Författarna påpekar att arbetarklassen är största klassen och utgör nästan hälften av de yrkesverksamma. Den utgörs också av en ökad och stor andel personer med invandrarbakgrund. Att se samhället i termer av klass har dock minskat, trots att klasskillnaderna har ökat. Det synsättet, att inte se klasser, gäller särskilt Sverigedemokraternas väljare. De har tagit till sig en opinionsbildning som går ut på att inte se det svenska samhället som uppdelat i klasser utan annat, som antagligen är de som är invandrare och de som är födda i Sverige.
Arbetare är radikala i ekonomiska omfördelningsfrågor. Men den dimensionen aktualiseras inte så mycket av den politiska vänstern. Att klassröstningen har minskat kan ha berott på det, att klassdimensionen sällan tas upp.
Geografiska klyftor har också ökat och kommer till uttryck i bland annat ökade skillnader i medellivslängd. Delvis sammanfaller de klyftorna med ekonomiska klyftor.
Författarna av debattartikeln hoppas att partier, fackföreningar och folkrörelser ska åstadkomma förändringar så att Sverige kan bli jämlikare och rättvisare. De förhoppningarna är bra.
Men krafterna som drar åt fel håll med utvidgade klyftor är starka och har varit det länge eftersom de tjänar på det. Sverigedemokraterna gör även att en borgerlig majoritet i riksdagen fortsatt driver fram en ekonomisk politik som ger stora och ökade ekonomiska och sociala klyftor.