När pandemin slog till blev det uppenbart att vår krisberedskap inte höll måttet och Putins anfall och krig med Ukraina har visa på fler systemfel.
År av besparingar, ideologiskt betingade privatiseringar och det tredelade ansvaret hade inte skapat något hållbart system för kriser. Lagerhållning var något föråldrat och sågs som en kostnad istället för en tillgång och vi hade istället fått lager på rull i sann ”just in time” anda. Helst skulle plasthandskar, visir och handsprit anlända från lastbilen precis före användning.
Personalstyrkor hade också minskats till ett minimum av kostnadsskäl och anpassats till ett tänkt normalläge. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor skulle inte ”sitta och rulla tummarna” i väntan på patienter eller larm. De kunde ju springa fortare om det blev lite stressigt när normallägets patientflöde eller antal larm från de äldre överskreds.
Vi såg också att nedstängda samhällen till följd av pandemin slog mot handeln och tillgången på allt från mat till elektronikkomponenter. Pandemin medförde också ett i det närmaste totalstopp för resor. Vi blev tvungna att ändra våra vanor även om det för oss i Sverige inte blev någon större allvarlig förändring. Men de problem som pandemin ställde till med, och som borde ha skickat varningssignaler till oss alla, var bara början på en ekonomisk kris utan dess like.
I februari invaderade Putins Ryssland det demokratiska Ukraina. Följderna ser vi nu i form av den högsta inflationen på 30 år. Marknadsliberala politiker som alltid hyllat marknaden skriker nu sig hesa för större statlig inblandning och en övergång till mer planekonomi.
Bojkotten mot rysk olja och gas har kraftigt ökat elpriserna i Europa. Övergången från fossil el till fossilfri el hade inte kommit tillräckligt långt och beroendet av främst rysk gas var för stort.
Men det vi ser hända på elmarknaden beror på så mycket mer än bara elbrist. Även överföringen av el har stora brister och inte bara i Sverige. I norra Norge produceras mycket billig el, men det norska stamnätet har liknande brister som det svenska. Den billiga elen från norra Norge transporteras därför i det svenska elnätet. Svenska elleverantörer köper billig el från norra Norge och säljer den dyrt i södra Norge. Allt utifrån de regelverk som gäller för den europeiska elhandeln. Elproducenten får betalt för sin el men den stora vinnaren är elleverantören som kan köpa billigt och sälja dyrt. Förloraren är alla vi som köper el.
Men allt detta är bara bevis för att marknaden fungerar som det är tänkt.
Själv tycker jag att marknadslösningar på viktiga samhällsfunktioner bara skapar problem. Problem som blivit tydliga när de sätts på prov i kris. Problem som vi nu ser och som måste lösas.
Men så länge politikerna, som har ansvaret att lösa problemen, är ordentligt nedgrävda i de politiska skyttegravarna och för inriktade på att skylla alla problem på den andra sidan tvivlar jag på att de hittar de lösningar som krävs.
Min vädjan till våra politiker är att de ska ta sitt ansvar och börja hitta gemensamma lösningar på de problem som kriserna har blottat. Det är hög tid att de lämna sina politiska skyttegravarna och ser till att fixa systemfelen!