När Medieakademins förtroendebarometer presenteras så är något av julafton för en samhällsintresserad nörd som undertecknad.
Den indikerar hur stort, eller litet, förtroende vi har för myndigheter, företag, politiska partier och en hel del annat.
Nu är Förtroendebarometern inte bara en rankinglista vilken som helst även om det är kul att jämföra resultaten mellan de olika verksamheterna. Förtroendebarometern är också en måttstock på samhället och det förtroende som viktiga verksamheter besitter hos befolkningen.
Generellt sett har vi svenskar ett högt förtroende för våra myndigheter och andra viktiga samhällsfunktioner. Bland annat ligger Polisen, Säpo, Försvarsmakten, Skatteverket och domstolarna väldigt högt upp i resultatlistan.
Samtidigt finns det viktiga myndigheter som behöver förbättra sitt rykte och då tänker jag främst på Arbetsförmedlingen och Migrationsverket.
Men även de politiska partierna som klump behöver skärpa till sig. Sen våren 2022 då förtroendet för politiken i helhet var som störst har förtroendet för partierna som klump minskat från 25 procent till 16 procent.
Det som ändå sticker ut lite är att både regeringen och riksdagen har betydligt högre förtroende än partierna som klump och då är det ändå partierna som klump som sitter i riksdagen. Att regeringen får högre siffror är rätt naturligt då regeringspartiernas sympatisörer troligen anser att de gör ett bra jobb. Men jag är inte heller förvånad över att partierna som klump får låga siffror.
Valrörelsen 2022 gick till historien som den mest oseriösa i modern tid. Alla landets problem skulle fixas på direkten och partierna bjöd över varandra till den milda grad att media stod paralyserade. Mats Knutson, välkänd politisk kommentator på SVT har i efter hand medgett att hans redaktion inte var beredd på den mängd orimliga vallöften som forsade ur politikerna i slutspurten av valrörelsen och de han inte med att granska rimligheten i alla uttalanden.
Men även efter valet har partiernas sätt att ta sig an landets utmaningar knappast rosat marknaden. Tidöavtalet låser fast regeringen, precis som Januariavtalet gjorde med Löfven-regeringen 2018 – 2021, och möjligheten till att ta beslut utifrån den verklighet som råder nu, vilken förändrats sen hösten 2022, är begränsad.
Jag misstänker också att Regeringens ovilja att söka breda överenskommelser handlar om Tidöavtalets konstruktion, men oavsett orsak skapar det inget förtroende att bjuda in till breda överenskommelser då förutsättningen är att gå med på det som Tidöpartierna redan bestämt.
Inte heller oppositionens sätt att bedriva politik imponerar på mig eller på väljarna. Jag upplever den som populistisk och det ständiga triangulerandet går mig på nerverna. Jag hoppas att oppositionen skärper sig för de är i alla fall inte låsta av några avtal, utan har alla möjligheter i världen att börja berätta för väljarna om det Sverige de vill se, i stället för att ständigt parera regeringens utspel.
En annan reflektion jag gör är att många av de verksamheter som ifrågasätts av allt från liberaler till yttersta högern, om än i olika omfattning, har svenskarna bra förtroende för. Systembolaget, som kan vara hotat av ett beslut om gårdsförsäljning av alkohol och dessutom alltid varit en nagel i ögat på tokliberaler, ligger som vanligt på medaljplats.
Vi kan också se att SR och SVT är de inom media som har högst förtroende, trots ständiga påhopp från den politiska högern. Nu är just förtroendet för SR och SVT väldigt politiserat, det vill säga att förtroendet skiftar beroende på vilket parti man sympatiserar med, men trots det har bägge bolaget väldigt höga förtroendesiffror.
Avslutningsvis kan man väl säga att förtroendet för viktiga samhällsfunktioner och verksamheter är förhållandevis höga. Det svenska samhället håller ihop, trots de påfrestningar som gängkriminalitet, rasism och Tidöavtalet skapar i landet.
Men så är också förtroende något som måste förtjänas och det gör viktiga samhällsfunktioner i ett så pass robust system som det svenska.