Nyligen aviserade Tidöpartierna ambitioner att justera strandskyddet. ”Sverige ska vara ett land där människors liv inte inskränks på grund av detaljregleringar som för de allra flesta ofta upplevs som bisarra”, skrev företrädare för de fyra partierna på SvD Debatt och fortsatte: ”Hela Sverige ska ges förutsättning att leva. Därför behöver reglerna för att bygga förenklas.” (7/12)
Reaktionerna från den rödgröna sidan lät inte vänta på sig, och kan sammanfattas med anklagelser om att det nu är slut med allemansrätten, slut med att fiska och att regeringen vill att välbärgade människor ska bygga hus på landets badstränder. ”Det skulle betyda att det främst är de rika som får tillgång till stränderna”, dundrade Andrea Andersson Tay (V), i Dagens ETC.
I P1 hävdade Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén att strandskyddet är en ”central del i allemansrätten” och att Tidöpartiernas förändringar tar bort allmänhetens möjlighet att komma nära sjöar. ”Man ska alltså privatisera små sjöar som är under en hektar, och göra dem till enskilda privata områden.”
I stort sett all kritik mot vad Tidöpartierna hittills presenterat är felaktig. Först och främst ingår inte fiske i allemansrätten. Allemansrätten och strandskyddet är också två helt olika företeelser. Det ena ger allmänheten möjlighet att vistas i naturen. Det andra reglerar främst byggande inom 200 till 600 meter breda remsor längs med allt som är blått på den topografiska kartan – oavsett om allmänheten har tillträde eller inte. Men om allemansrätten och strandskyddet nu är så beroende av varandra torde det ju inte vara några problem att slopa strandskyddet helt på de områden där allemansrätten inte gäller?
De sjöar Helldén oroar sig för ska privatiseras är redan privata. Dock har det offentliga stelbent begränsat markägarens rätt att använda marken runtomkring. Det finns inget dåligt i att återupprätta ägande- och brukanderätten här.
För det handlar inte om badstränder. Det Tidöpartierna hittills aviserat är minskat strandskydd för våtmarker anlagda efter 1975, vattendrag smalare än två meter och sjöar mindre än ett hektar. Alltså samma områden SMP-regeringen häromåret föreslog lättnader för. Då röstade Tidöpartierna emot. Det är inte helt lätt att hänga med, men rödgröna har alltså själva föreslagit vad de nu hävdar kommer förstöra våra badstränder.
Det är tråkigt att det så uppenbart är viktigare vem som säger något än vad som sägs. För att reformera strandskyddet är ingen stor grej. Till och med Boverket har yttrat att lagen inte blev som det var tänkt, och både blåa och rödgröna regeringar har föreslagit lättnader. Ändå ska det trilskas och positioneras.
Det vore välkommet om detta politiska spel upphörde, och vi kunde få hållbar utveckling med plats för äganderätt, förnuftig markanvändning samt lokal och anpassad förvaltning. För det är orimligt att ett bortglömt dike åtnjuter samma skydd som landets bästa badstränder. Den som säger annat måste förklara varför.