Under tisdagen lämnade finansminister Elisabeth Svantesson (M) sin första budget till talman Andreas Norlén. Den efterföljande debatten blev en ganska sömnig tillställning där det står klart att även om konfliktytorna finns, främst i klimatpolitiken, så ligger partierna ganska nära varandra i stora drag.
Oppositionspartierna riktade mest in sig på att ifrågasätta att regeringspartierna, SD inkluderat, inte fullföljt sina vallöften. Att som opposition göra sig till talespersoner för Tidöpartiernas väljare fungerade dock ganska dåligt. Det gav inte minst Oscar Sjöstedt (SD) utrymme att glädjas över att oppositionen längtar efter att SD:s politik ska genomföras.
Men visst finns det fog för att kritisera Tidöpartiernas tvärsäkerhet inför valet där de lovade att det skulle finnas färdiga beslut att sjösätta i den stund man fick nycklarna till Rosenbad. Inte minst det tvärsäkra löftet om hur bensin- och dieselpriset skulle sänkas i stort sett dagen efter valet. Alla andra förstod ju att problemen som finns inte finns där för att ingen orkat lägga några förslag, utan för att det handlar om komplexa verkligheter som inte låter sig lösas genom ett trollslag.
Men i valrörelsen blev bilden att det enda hindret för att alla utmaningar i vårt land var Magdalena Anderssons regering. Omvärldens påverkan i form av kriget i Ukraina och de konsekvenser det ger för både energitillgång och ekonomi, avfärdades som undanflykter. Nu tas samma konsekvenser som förklaring till att reformerna dröjer, till och med till 2024.
Många röster fiskades tack vare den omåttligt förenklade bild av problematiken som samtliga Tidöpartier målade upp. För det förtjänar de kritik och att påminnas.
De stora skillnaderna mellan regeringen och oppositionspartierna handlar inte om M-, KD- eller L-politik, utan om de inslag där Sverigedemokraterna haft stort inflytande: nedprioriteringen av klimatsinsatser, det minskade biståndet och de hårt riktade repressiva insatserna mot personer med utländsk härkomst i både rättsligt och ekonomiskt hänseende.
Socialdemokraterna ligger i de flesta frågor mycket närmare de borgerliga partierna än vad SD, MP och V gör. Motståndet mot samarbete i mitten beror inte på beröringsskräck utan på att de stora partierna är rädda att ett sådant samarbete ska utmana deras positioner som just stora partier.
Till exempel skulle varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson sannolikt själva förespråka att nivåerna i ersättningssystemen för sjuka och arbetslösa ska permanentas på den höga nivå de fick under en extrem period som pandemin.
Inte heller skiljer sig synen så mycket vad gäller migrationspolitiken mellan S, M, KD, L och C. Även här är det SD som sticker ut och vars politik trots det fått styra eftersom det var ett villkor för deras stöd till en regering de inte själva har plats i.
En annan farhåga med att de fem mittenpartierna skulle samarbeta vore att hela oppositionsutrymmet skulle ges till just ytterkantspartierna: V, SD och MP. Ett vaccin mot detta är att driva en politik som bygger både Sverige och svenskarna starkare.