Krönika
Det är de centrala frågorna i två debatter som kommit att föras allt intensivare det senaste året: debatten om varför det byggs så få småhus och debatten om varför det byggs så mycket i en arkitektur som få uppskattar.
Nästan dagligen nås vi av rapporter om stigande småhuspriser. Villa är den mest efterfrågade boendeformen och pandemiåret i kombination med fortsatt låga räntor har gjort att fler varit beredda att betala mer för det boende de önskar. Ett annat tecken är att fler väljer att flytta allt längre från sina arbetsplatser för möjligheten att bo i eget hus. Men andelen småhus som byggs är faktiskt lägre i dag än under miljonprogrammets dagar.
Parallellt rasar arkitekturdebatten intensivare än någonsin. De senaste åren har inneburit en byggboom i storstäderna, men det som byggs uppskattas av få. Nu har allt fler börjat ifrågasätta det som de uppfattar som en utbredning av fulheten. Facebookgruppen Arkitekturupproret samlar i dag över 50 000 medlemmar.
Att småhusdebatten och arkitekturdebatten liknar varandra är inte en slump. De har samma rötter och samma ideologiska drivkrafter. I grund och botten handlar det om två oförenliga idétraditioner som står emot varandra. Fram till 1930-talet utgick stadsbyggandet från vad människor efterfrågade. Både den täta kvartersstaden och trädgårdsstäderna, är frukter av detta synsätt. Dessa stadsmiljöer är ännu nästan hundra år senare de populäraste.
I och med funktionalismens genombrott förbyttes denna stadsbyggnadsfilosofi i sin motsats. De funktionalistiska pionjärerna hade redan från början udden riktad mot trädgårdsstäderna och innerstaden. Le Corbusier, som ville låta riva både Stockholms och Paris innerstäder, lånade också friskt trädgårdsstadsrörelsens argument om ”luft och ljus” för att motivera sina egna sterila stadsplaner med glest placerade punkthus.
Redan på 1970-talet stod det klart att de modernistiska stadsmiljöerna var ett misslyckande. Rivningen av bostadsområdet Pruitt Igoe i Saint Louis, Missouri USA, i mitten av 1970-talet hade kunnat sätta punkt för denna typ av stadsplanering och arkitektur. I själva verket var den då det började omsättas i stor skala, som i det svenska miljonprogrammet.
Funktionalisterna vann makthavarnas öron men aldrig i opinionen. Efterfrågan på eget småhus i villastad eller trädgårdsstad är lika stor som för hundra år sedan. På motsvarande sätt föredrar mellan tre fjärdedelar och fyra femtedelar av befolkningen traditionell arkitektur. Likväl är det proportionella förhållandet i vad som faktiskt produceras det omvända.
Både demokratin och marknadsekonomin är system som syftar till att tillgodose vad människor efterfrågar. Att gå på tvärs mot människors önskemål brukar inte vara ett framgångsrecept vare sig i ekonomin eller i politiken. Det finns en stor ekonomisk och politisk potential för de politiker och marknadsaktörer som vågar bryta med likriktningen och verka för att det ska byggas sådant människor vill ha: traditionella stadsmiljöer och trädgårdsstäder.