Uttrycket är ledande för många politiskt intresserade på vänstersidan och kan omsättas till många olika verksamheter och åtgärder. I Sverige har vi under 1900-talet byggt upp ett välfärdssamhälle där landets resurser omfördelas från de som har råd till de som har behov. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är ett uttryck som brukar användas.
Dessa två uttryck av solidaritet genomsyrar ett jämlikt samhälle. I Sverige har vi ett högt skattetryck för att de mest utsatta ska få en bättre livsresa för att på så sätt jämna ut ojämlikheter. Vi har historiskt behandlat de mest utsatta på ett generellt sett föredömligt sätt. Men de senaste 30 åren har synsätten förändrats.
Intresset att dela med sig efter förmåga har svalnat. Fler utan behov har ansetts, och ansett sig, ha behov, och de med verkliga behov har fått stå tillbaka. Om Gandhi fått bedöma Sverige i dag, jämfört med slutet av 1980-talet så hade nog domen varit hård.
Göran Perssons sanering av statens ekonomi efter 1990-tals krisen satte sina spår, men den borgerliga majoritet som vi haft i riksdagen sen 2006 har gett stora utslag för en helt annan politik än den Gandhi stod för. Vi ser nu en annan syn på behövande och ett annat intresse för förmågan. Skatter har sänkts, de sociala trygghetssystemen undergrävts och fler får nu tillgång till skattefinansierade verksamheter utan att de egentligen har behov.
Fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt har försvunnit. Fastighetsskatten ersattes visserligen av en fastighetsavgift, men den slår i stället hårdast mot de med låga inkomster. Sverige påstås ofta har världens högsta skatter, men sen 1987 har skattekvoten i Sverige minskat med 8 procentenheter. Ska sanningen fram så har vi i dag inte ens en pallplats när man jämför Europas länders skattekvot.
Under samma tidsperiod som skatterna har sänkts har vanliga medelinkomsttagare fått möjlighet till RUT-avdrag, som är en form av skattesubventionerad hemhjälp. Något vi tidigare bara finansierade för de med riktiga behov, exempelvis äldre eller personer med funktionsvariationer. De med behov får nu, i stället för redig hjälp, se hur den underbetalda hemtjänstpersonalen knappt hinner med det de ska innan de måste stressa vidare för att kunna hålla sina tighta scheman. Våra äldre och de med funktionsvariationer har inte heller tillgång till den kraftigt utökad "hemtjänsten" som RUT innebär, då de inte har rätt att få hjälp med exempelvis drinkblandning eller poolrengöring.
Nu har en annan debatt blossat upp där den borgerliga synen på behov och intresset för förmågan syns tydligt. När elpriserna och fordonsbränslet var höga krävdes ekonomiska ersättningar av staten. Få mattips delades ut från högerdebattörer, utan här var det frågan om vad man fick för sina skattepengar. De ökade el- och bränslepriserna blev så uppmärksammad att den troligen avgjorde valet och nu visar det nationalkonservativa regeringsunderlaget att de menade allvar. Om än med ett förskjutet tidsschema. El-stöden betalas ut och bränslepriserna sänks på bekostnad av klimatet.
Samtidigt ser vi hur kommuner och regioner kommer att tvingas dra ner på stödet till de behövande. Kommuner och regioner går på knäna rent ekonomiskt utan att Tidöpartierna reagerar.
När de som vill att Sverige ska få ett bättre bedömning av Gandhi vädjar om ekonomisk hjälp till barnfamiljer som kompensation för de kraftigt ökade matpriserna är Tidöpartiernas intresse lika svagt.
Men vänta, nu hör det plötsligt andra tongångar från högerdebattörerna. Borta är kraven på kompensation från staten, som hördes för bensin- och el-priserna. Nu kommer mattipsen på löpande band. Nu ställs arbetarklassens föräldrar mot väggen för att de inte kan livnära sina barn.
Klimatet har helt klart blivit tuffare för de mest utsatta, samtidigt som de utan behov fått skattelättnader och skattesubventionerad hemhjälp.
Jag är säker på att Gandhi skulle ha gett dagens Sverige betydligt lägre betyg än det Sverige vi hade på 1980-talet.