De tre senaste mandatperioderna har vi haft mer eller mindre darriga minoritetsregeringar som gått på rätt stora minor. Allt beroende på de traditionella partiernas ovilja att samarbeta och ett högerpopulistiskt parti med nazistiska och rasistiska rötter som ingen ville ta i.
Reinfeldts minoritetsregering 2010 – 2014 klarade sig hyfsat då SD ofta valde att stödja Alliansens förslag. Men i många viktiga frågor där SD stod på de rödgrönas sida uppvisade Reinfeldt o co en förödande handlingsförlamning. Inte ens Anders Borg fick alla sina budgetförslag att gå ograverade genom riksdagsprocessen.
När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 led han snabbt ett mycket tufft nederlag när Alliansens budget vann riksdagens gillande bara några månader efter valet. Det blev möjligt då SD frångått den dittills rådande praxisen att bara rösta på sitt eget förslag. Den regeringskris som uppstod mynnade ut i Decemberöverenskommelsen. Där och då lovade partierna varandra att släppa igenom regeringarnas budget från den dagen till och med valet 2022. Nu föll avtalet rätt snabbt, men även efter att det upplösts påverkade överenskommelsen den mandatperiodens budgetprocess så regeringens budgetalternativ kunde gå igenom. Den tidens politiker förstod vikten av en okomplicerad budgetprocess.
Den snart avslutade mandatperiodens uppsjö av kriser visar på en riksdag i anarki och en demokrati i kris. Januariavtalets utformning var inte bra för landet, men det bästa som kunde göras där och då för att landet ens skulle få en regering.
De flesta partierna, främst de på högersidan, har kritiserat avtalet och Liberalerna hoppade till och med av det.
Det avslutande årets riksdagskaos kan bara tillskrivas politikernas egon där de ansåg att det var viktigare att förlama regeringen än att se till landets bästa. Det var en tid då partier valde att gå emot sin egen politik enbart för att fälla regeringens förslag. En tid då partier som aldrig ens tänkt tanken att samarbeta tog i hand och skrattade åt regeringens ”misslyckande”.
Nu riskerar vi att få ett parlamentariskt läge som blir än värre då vi har två block som inom sig har stora politiska frågor de inte är överens om. Varken en regering som stöds av S, V, MP och C eller en där M, KD, L och SD ska samarbeta kommer få en lätt resa till en gemensam budget. Många vallöften som orsakat låsta lägen måste dyrkas upp och många kompromisser måste göras. Det pratas till och med om ett nytt Januariavtal för att SD ska släppa fram en moderatledd regering.
Men ett nytt avtal där partierna spaltar upp vilka frågor som ska drivas på vilket sätt kan bli förödande för politiken. Januariavtalet borde ha lärt politikerna en läxa. Inget parti går ur ett långtgående avtal där ett stort antal politiska frågor spaltats upp och fördelats utifrån någon form av rättvisa. Ett avtal där vallöften bryts och kompromisserna står som spön i backen, där viktiga beslut tagits kanske år innan de genomförs. Då ser jag hellre en regering som är öppen att förhandla med alla partier som har något att bidra med.
En regering som går över både gamla och nya blockgränser för att lösa landets problem. Annars riskerar vi att få ytterligare en mandatperiod med politiskt kaos.