När Miljöpartiet bildades var ett av deras nya grepp att inte ha en partiledare. Modellen med två språkrör inrättades 1984. Det var en nyordning som mottogs med tacksamhet av alla revymakare och djup misstro av andra politiker. Det kommer inte att hålla, snart har de en partiledare som andra, var en vanlig synpunkt. Tvärtom, sa miljöpartisterna, alla partier kommer att följa efter. Ingen fick rätt.
MP ändrade sig inte och får anses ha bevisat att ett delat partiledarskap faktiskt fungerar. Om än inte lika smidigt och rättvist som partiet vill påskina. Det är svårt att komma undan känslan att ett språkrör i taget blir mest uppmärksammat och att det tenderar att vara det manliga. Vem minns Ragnhild Pohanka som delade den första språkrörsperioden med Per Garthon? Eller Lotta Nilsson Hedström som bildade par med Birger Schlaug? Marianne Samuelsson är, åtminstone här, mest känd som MP:s första landshövding, inte som parhäst till samme Schlaug som har den i särklass längsta språkrörstiden. Först med Maria Wetterstrand fick MP ett kvinnligt språkrör med både debattsvängrum och kändisfaktor.
Nu har MP fört det delade ledarskapet in i Gotlandspolitiken. Efter att ha känt på rollen som regionråd en mandatperiod väljer Stefaan De Maecker att dela sitt uppdrag med Isabel Enström. Vänstern gör likadant och kompletterar veteranen Brittis Bentzler med Saga Carlgren. Och oppositionen protesterar, precis som dåvarande opposition när möjligheten infördes i fullmäktiges reglemente 2006. Den gången var det Moderaterna som ville dela.
På tal om moderater blev Stefan Wramners tid som ledande företrädare kort. Efter att ha misslyckats med att bli regionråd i både majoritet och opposition klev han nu upp på podiet som andre vice ordförande och finns inte ens med i regionstyrelsen. Det blir Simon Härenstam som blir ledande M-röst i Gotlandspolitiken. Starten blev att inleda den långa raden av borgerliga inlägg som hävdade att fullmäktige med rådsvalet stod i begrepp att fatta ett beslut som inte är finansierat. Vilket det förstås är, för regionrådens arvoden blir desamma som hittills även om fler ska dela på dem.
Däremot är inte fördelningen av arvoderade nämndposter gjord. De besluten tas först i november. Eftersom det ännu inte är klart med regionrådens ordförandeposter är inte heller kostnaden redovisad. Ett heltids regionråd som också är nämndordförande får nämligen inte dubbla ersättningar. Lämnar rådet ordförandeskapet får nämnden alltså en kostnad. Men nämnderna borde rimligen ha alla arvoden täckta i sin budget. Har de inte det är det formellt underbudgeterat, särskilt som partierna varit ense om att höja vissa arvoden. En uppskattning av totalkostnaden borde gå att göra och det kunde gott majoriteten ha redovisat i går. Den debatt som var lätt att förutse hade kanske inte behövt ta 23 inlägg och repliker då.
Förutom kostnaden pekade den opposition som numera kallar sig ”Borgerlig samverkan” på ett påstått demokratiskt underskott. Är det fler personer de är ute efter kan naturligtvis också oppositionsrådsposten delas på flera. Centern hade för övrigt en avlönad oppositionspolitiker i Eva Nypelius hela förra mandatperioden utan att ha någon rådspost alls.