Den 11 september väljer svenska folket vem som, efter årsskiftet, ska ta över ordförandeskapet för Europeiska unionens råd efter, en av de tyngsta positionerna inom EU. En av de två kandidaterna till ordförandeskapet frågades ut på måndagsmorgonen i Ekots partiledarintervju. Den trekvartslånga utfrågningen av Ulf Kristersson innehöll dock inga frågor om vad han vill göra som ordförande för ministerrådet.
Ordförandeskapet i ministerrådet är roterande i omgångar om sex månader, den 1 januari 2023 tar Sverige över som ordförande. Det finns en rad frågor som kommer att ligga på ministerrådets bord, inte minst hur unionen ska hantera Rysslands krig i Ukraina, men också viktiga frågor kring ekonomi och klimat. Det arbete kommer under första halvåret 2023 att ledas av Sverige och den statsminister som utses efter valet. Här är det inte bara ordförandeskapet som är viktigt, även de resterande fyra åren kommer vara väldigt viktiga. Inte bara kommer den regering som tillträder efter valet representera Sverige i rådet, men kommer också efter europaparlamentsvalet 2024 att ut se den svenska kommissionären som ska tjänstgöra i nästa kommission.
Europeiska unionen är i särklass den viktigaste politiska arenan för Sverige, mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att ingen av frågorna från Ekot handlade om EU. Just att det också är public service som underlåter sig att ställa dessa frågor. Är inte en av poängerna med just public service att de ska kunna göra journalistiska arbeten som inte kanske driver mest trafik eller drar in de största annonsslantarna, att de ska ge utrymme åt alla frågor, inte bara de största?
Det är så klart att hela intervjun kan läggas på EU-frågor, men att en statsministerkandidat kan släppas iväg utan att behöva få en enda fråga om hur han ser på det politikområde som är en av grundpelarna till svenskt ekonomiskt välstånd, den bästa arena vi har för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet, det mest kraftfulla verktyget Sverige har för att globalt minska klimat utsläppen och mycket mer. Det är faktiskt häpnadsväckande, men inte förvånande. De enda gångerna vi ser EU i vår politiska debatt är när politiker behöver något att skylla ifrån sig på. Det är väldigt praktiskt att kunna hänvisa till en tillsynes massiv byråkrati som har fattat något beslut långt borta i Bryssel istället som nu har gjort något lite jobbigare i Sverige.
Vad politiker dock ofta glömmer bort är att det är de själva som bestämmer i EU. I ministerrådet är det våra ministrar som sitter och fattar beslut, de ministrarna får i sin tur sina mandat från riksdagens EU-nämnd där alla partier är representerade. I kommissionen är Sveriges kommissionär utsedd av vår folkvalda regering och europaparlamentet väljs de 21 svenska ledamöterna var femte år av svenska folket.
Det enda som behöver göras för att skapa ett intresse och faktiskt få våra politiker att ta EU-frågorna seriöst är att gå avkräva svar. Något som Ekot misslyckades med och som antagligen de allra flesta utfrågningar också kommer att missa innan den 11 september.