Utrikeskrönika
Opiodkrisen är den pågående ökningen av läkemedelsberoende och dödsfall i överdoser. Hela 125 miljarder dollar, mer än 1 000 miljarder svenska kronor, ska enligt Bidens plan investeras i förebyggande och behandling under tio år. Krisen beskrivs som en epidemi.
Om det ibland har rått olika uppfattningar om vilken risk coronapandemin utgör, är den politiska enigheten om opioidkrisen desto större. För tre år sedan utlyste president Trump nationellt hälsonödläge. På Vita husets webbsida hävdas att ”resultaten skänker hopp om att vi kan lösa den värsta drogkrisen i USA:s historia”.
Att det verkligen rör sig om en kris visas tydligt av siffrorna. Under åren 1999-2018 dog 450 000 amerikaner av överdoser av opioider. Enligt presidentens rådgivningsorgan Council of Economic Advisers kostade opioidkrisen nästan 700 miljarder dollar under 2018, en summa som innehåller både sjukvård, med behandling, och värdet av alla förlorade liv.
Både Biden och Trump har samtidigt en utmaning i att göra sin förmåga att lösa krisen trovärdig. Biden hänvisar till det arbete i frågan han utförde som vicepresident, men under hela perioden ökade dödstalen i relation till befolkningen. Dödsfallen i heroinöverdoser ökade från 1 per 100 000 invånare år 2010 till 4,9 år 2016. Dödsfallen i överdoser av syntetiska opioider som fentanyl och tramadol ökade från 1 per 100 000 invånare år 2013 till 6,2 år 2016.
På Vita husets webbsida och Donald Trumps särskilda kampanjsida Promises Kept (Löften som har hållits) redovisas också påfallande få resultat av det utlysta nödläget. En minskning av antalet dödsfall i överdoser noterades mellan 2017 och 2018, men i den preliminära statistiken för 2019 vände de sedan uppåt igen. Och även 2018 års nivå var dubbelt så hög som nivån åtta år tidigare.
Hoppet står till att åtgärder som inte har utförts i samma skala eller med samma energi tidigare nu ska ge effekt. En aktuell bok av Nobelpristagaren i ekonomi Angus Deaton och ekonomiprofessorn Anne Case visar hur ökningen av ”dödsfall i förtvivlan” (suicid, överdoser och alkoholrelaterade dödsfall) har en tydlig koppling till utbildningsnivå. ”Utbildning, i synnerhet klyftan mellan de som har och de som saknar universitetsexamen, har allt tydligare delat upp befolkningen i en grupp som har det bra och en grupp som klarar sig dåligt”, skriver Deaton och Case.
Den senare gruppen har fått sämre ekonomi och sämre chanser på arbetsmarknaden, men inte bara det: Deaton och Case förklarar de sämre hälsoutfallen med att även familjer, samhällsgemenskap och värdesystem har vittrat ner. Det är en livsstil som håller på att upplösas – och i upplösningens spår följer dödsfallen.
En sådan förklaring lämpar sig dåligt för valkampanjer med slagkraftiga budskap och löften om kraftfulla åtgärder. Men om den stämmer, kommer vilken president det än blir efter valdagen att få fortsätta kämpa i uppförsbacke mot USA:s opioidkris.