Socialdemokraterna var under förra mandatperioden största parti och regeringsbildare, även om det under sista året hängde på ett ynka mandat. Det mandatet var tillräckligt för att Moderaterna inte skulle våga utmana den s-ledda regeringen på allvar.
Socialdemokraterna har nu gjort ett mycket bra val och ökar med hela sju mandat medan Moderaterna tappar två.
De allianspartier som följt med i högersvängen har tillsammans tappat nio mandat, medan S, V, MP och C bara tappat fem mandat.
Trots det ser sig Ulf Kristersson som valets vinnare, medan Magdalena Andersson tog vägen till talmannen och bad om att bli entledigad.
Ser vi tillbaka på partiernas väljarstöd har de borgerliga partierna tappat hela 13,3 procentenheter sen 2010, jämfört med årets valresultat. Det enda borgerliga partiet som ökat, om än marginellt, sen 2010 är Centerpartiet. Något som borde tas med när deras ställningstagande gällande SD utvärderas. Under samma tid har de rödgröna partierna, S, V och MP, tappat 1,5 procentenheter.
Matematiken är enkel. Moderaternas enda möjlighet att få styra landet är att bjuda in SD i värmen och ge dem vad de vill. För den dagen SD inte får vad de vill lär vi få höra de bevingade orden: ”Give em hell”, ge dem ett helvete.
I sporttermer kan man beskriva Andersson som matchens lirare och Kristersson som backen Andersson snurrade upp under hela matchen. Men precis som i politiken är det inte en spelare som avgör matchens utgång utan hela lagets prestation.
Något som Kristersson utnyttjat till fullo genom att värva in en spelare som på grund av sin spelstil inte varit välkommen på planen tidigare. En spelare som avgjorde matchen och som nu vill ha så mycket av lagets pengar som möjligt i ett avtal som ständigt kommer att vara under press om mer pengar.
För om spelaren säger tack och hej och går ut genom dörren står laget kvar med mediokra spelare som inte har möjlighet att vinna mot ett då övermäktigt motstånd.
I måndags fick Ulf Kristersson talmannens uppdrag att sondera förutsättningarna för att bilda regering. Nu är det upp till bevis. Under hela valrörelsen har vi fått höra hur sammansvetsat det nya högernationalistiska blocket var och hur lika de såg på politiska frågor. Nu visar det sig att det kanske inte blir så enkelt för Kristersson att hitta en gemensam lösning som alla fyra partier i hans underlag kan gå med på.
Hur ska Liberalerna, som fått stark kritik i den EU-grupp som partiet tillhör, förhålla sig till sina röda trådar mot SD?
Hur ska SD som största parti i det högerkonservativa blocket förhålla sig till sina krav att få inflytande efter storlek? Att komma överens i frågor man redan är överens om är ju inte att få inflytande efter storlek. Det är vilka framgångar man har i frågor man inte är överens om som visar på vilket inflytande man har.
Kommer Moderaterna att lämna det man kallar för arbetslinjen och vika sig för Sverigedemokraternas krav på högre a-kassa och bättre sjukförsäkring?
Kommer Kristdemokraterna gå med på sänkt bistånd och kommer liberalerna vika sig när vi kommer till public service storlek och verksamhet.
Eller kommer vi se en liknande utveckling som under de bägge senaste gångerna vi haft borgerliga regeringar. Det vill säga rätt stora budgetunderskott.
Det lär vi få veta i sinom tid, nu när vinnaren har abdikerat och förloraren är på väg att ta över.