Efter det hemska beslutet om att riva upp Roe v. Wade och rätten till abort i USA har demonstrationer startat runtom i hela landet, inte minst i Washington D.C. Men det som är intressant med situationen är att det inte enbart är privatpersoner och aktivister som valt att engagera sig och delta i demonstrationerna. En av de folkvalda politikerna, Alexandria Ocasio-Cortez, eller AOC som hon kallas för är en av dem som tidigare i veckan blev gripna för civil olydnad, tillsammans med sina partikollegor. Det blir tydligt att civil olydnad har fått en ny plats i politiken, då alternativ saknas.
Det är sällan man ser politiker i Sverige som grips för civil olydnad – det är kanske inte många beslut som upprör nog mycket för att väcka sådana starka känslor att en politiker väljer en sådan risk. Det skulle nästan ses som lite lustigt ifall en folkvald politiker blir gripen för något sådant, men samtidigt visar det kanske att personen är väldigt värderingsdriven. Men ibland kräver politiken civil olydnad och demonstrationer, för att få till en förändring.
Då jag träffade den tidigare generalsekreteraren för Amnesty International, Kumi Naidoo, som inte bara har sin bakgrund i Greenpeace, utan också i Sydafrikas apartheid, uppmanade han oss att bli gripna för civil olydnad. ”Vad är det värsta som kan hända?” frågade han oss. Han menade att i ett demokratiskt land är det värsta som kan hända att man blir gripen och sedan släppt efter några timmar, endast för att betala böter som mest. Med det sagt, såg han en enorm påverkanspotential med civil olydnad. Att gå in femtio personer och sätta sig ner på golvet inne på en bank som bryter mot mänskliga rättigheter kunde driva förändring på ett sätt man aldrig sett tidigare.
Det har vi även sett i Sri Lanka. Demonstranter har brutit sig in i presidentens residens för att ta tillbaka lite av det som kan anses vara deras. I sann Robin Hood-anda har de vägrat acceptera det faktum att civilbefolkningen svälter utan någon el, medan presidenten lever i lyx. Händelsen har kallats ett återupplivande av vad medborgarskapet innebär. Jag skulle kanske inte gå så långt, men det har bevisligen fått uppmärksamhet och därmed också effekt.
De allra flesta i Sverige skulle nog ändå känna att det inte behövs i vårt samhälle. Mycket tack vare arbetarrörelsen som till en början använde civil olydnad för sina strejker. Utan det skulle vi inte ha strejkrätten idag. I ett samhälle som kantas av öppen dialog, platta organisationsstrukturer och ett starkt civilsamhälle är det nog många som tycker att det känns onödigt att riskera att bli gripen för civil olydnad. Inte minst att ta upp polisens resurser, då dessa kan användas till bättre saker. Och det finns redan forum där man kan bli lyssnad på. Demonstrationer, aktioner, skuggrapporter och kampanjer är vi redan så himla bra på. Och det är relativt enkla medel. Det ger ofta, om än långsam, förändring.
I ett samhälle, där medborgare inte blir lyssnade på, där politik förs som åsidosätter mer än halva befolkningen, där man har rättssystem som kanske inte alltid går att lita på – ja, då är det kanske mer självklart att ta den risken, med syftet att visa sitt missnöje. När det kommer till beslut som har direkt negativ påverkan, så kanske det finns en starkare känsla av att något behöver göras precis i stunden.
Men den dagen som riksdagen kantas av alldeles för kalla högervindar kanske den trenden vänder. Förhoppningsvis slipper vi gå ut och visa vårt missnöje genom civil olydnad efter valet i höst.