Inspektionen för vård och omsorg släppte i januari en rapport om särskilda ungdomshem, oftast kallade SiS-hem då ansvaret för dessa ligger på Statens institutionsstyrelse (SiS).
Rapporten radar upp svidande kritik. Bland annat har personal som utreds för sexbrott jobbat kvar med barnen under utredningen. Detta är oacceptabelt.
Vidare används verktyget avskiljning, när man separerar ett barn från gruppen, på flera boende på ett felaktigt sätt och nu höjs det röster för att avskiljning inte längre ska få förekomma. Läser man rapporten blir det dock tydligt att avskiljning är ett verktyg som behövs.
Barnen som avskiljs uppger själva enligt rapporten att detta skett på grund av trots mot personal, våld eller självskadebeteende.
När ett barn agerar på ett sådant sätt innebär det att flytten blir fysisk. Det är mycket lättare, och säkrare, för fyra personer att flytta barnet än det är för två. Det kan se värre ut när det är fler som agerar tillsammans – men det här handlar inte om vad som ser bra ut. Det om vad som faktiskt är bra.
Vård av barn är komplicerade insatser med långtgående konsekvenser inte en bedömningssport med poäng för estetiskt genomförande.
Avskiljning är en sista, tidsbegränsad utväg. Under tiden barnet är avskilt från övriga ska det hållas under uppsikt av personal. Läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om varje åtgärd och har rätt att omedelbart avbryta dessa.
Att något måste göras åt detta råder det inga tvivel om. Bland annat har Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor, skrivit en debattartikel om att enbart kvinnlig personal ska få vårda kvinnliga intagna. En rimlig ståndpunkt men inte den första åtgärden. Istället bör man skyndsamt tillse att personal som utreds för sexbrott inte har någon som helst kontakt med de intagna.
Klart är i alla fall att den avgående regeringen lämnar efter sig en grannlaga uppgift. En uppgift som går att lösa om man tar den, och rapporten, på allvar. Att hjälpa någon som hamnat snett blir dyrare och svårare ju längre man väntar.
Den uppenbara lösningen är tidigare och bättre insatser.
Ansvaret för de tidigare insatserna är dock inte SiS-hemmens ansvarsområde. När ungdomar hamnar där handlar det istället om att med alla till buds stående medel hjälpa barnet tillbaka ut i samhället och en värdig livssituation.
För detta krävs kompetent personal som verkar på trygga arbetsplatser. Att ta bort verktyg för dessa är inte rätt väg att gå.
Lösningen i det här fallet är ökad tydlighet. Här har lagstiftarna, ledningen för SiS och de ansvariga ute på dessa boenden en av nycklarna till framgång. Framgång som mäts i färre avskiljningar, mindre fysiska tvångsmedel och bättre mående hos de placerade barnen.
Om socialdepartementet med IVOs rapport som grund börjar arbeta mot ett tydligare regelverk, ökad personaltäthet och högre kompetens kommer Sveriges SiS-boenden få möjligheter att göra ett bättre jobb.
Att ignorera den är att skjuta kostnaden på framtiden och räntan som tickar räknas i trasiga barn.