När fastlandssvenskar tänker på Gotland kommer kanske knotiga standtallar eller lummiga ängen upp i tankesfären. Ett underligt fenomen med tanke på att nästan hälften av öns yta är bevuxen av just skog.
För de omkring 4000 skogsägarna på Gotland ser situationen säkerligen annorlunda ut. Även om alla inte äger stora arealer eller är aktiva skogsbrukare, finns skogen där som en resurs. Ett stycke mark att vandra på, en historisk knytpunkt till äldre generationer eller plats för återhämtning.
Ur produktionssynpunkt är öns bonitet tyvärr låga i jämförelse med arealer på samma breddgrad inne på fastlandet. Medeltillväxten ligger på endast fyra kubikmeter per hektar varje år. Det betyder dock inte att den gotländska skogen inte är en ekonomisk tillgång. För många är den kapital som stilla växer medan majoriteten av tiden kan ägnas åt annat. En tillgång som ärvts eller köpts in, som förhoppningsvis kan trygga framtida investeringar. För andra är det ett tillhåll för ekoturism eller jakt.
Att den gotländska skogen bär på många värden är ingenting som går att ifrågasätta. Frågan är hur den ska förvaltas på bästa vis. En debatten som pågår i hela landet, inte minst här på ön.
Under de senaste åren har en rad aktörer arbetat med att ta fram en regional skogsstrategi för Gotland. Myndigheter, företrädare från skogsägarföreningar och agrara intresseorganisationer. Till hjälp har man bland annat haft forskare och studenter från Sveriges Lantbruksuniversitet. Målet har varit att författa en gotländsk strategi, som ska vägleda förvaltning och produktion av regionens skogliga resurser. Under 2020 publicerades det slutgiltiga dokumentet.
Att Gotland lyckats ta fram en regional skogsstrategi med så många samverkande aktörer är i sig en framgångsfaktor. Strategi belyser den unika resurs de gotländska skogarna är, samt hur viktig dialog och samverkan är för att lyckas. Frågan är vad som händer nu?
Likt så många andra styrdokument riskerar skogsstrategin att endast bli en symbol. Något att visa för pappa staten, när införandet av regionala skogsstrategier ska utvärderas i relation till den nationella. Något för tjänstemän och politiker att peka på, när beslut ska förklaras för enskilda människor. Eller så blir det en levande handling, som förenar nationella intressen med den lilla människan.
Att undvika att strategin bara blir platt symbolhandling är vad som i slutändan avgör om strategin varit framgångsrik. För att lyckas med det krävs mer än dokumentets blotta existens. Det kräver att boende på ön, oavsett om de är markägare eller bara allmänna intressenter, aktivt engagerar sig. Den regionala förvaltningen kommer i slutändan att påverka enskilda människor, mer än myndigheter eller organisationer.
Att kräva handling är en rätt man har som medborgare, men också en skyldighet till framtida generationer. Skogen är inte bara en fråga för nutiden, utan också för framtiden. Strategin definierar vad den gotländska skogen skulle kunna vara. Nu är det upp till gotlänningarna att se till att detta faktiskt sker.