Det finns en sjuka som löper genom vÄrt hela vÄrt land. Sjukdomen mÄste ha börjat spridas nÄgon gÄng pÄ 1960-talet, nÀr folkrörelserna började luckras upp nÀr myndigheter och kommuner började ta över arbetsuppgifter som tidigare utförts av ideella krafter (ivrigt hjÀlpt av TV-apparatens lockelse).
Ordet âviâ ersattes av ordet âkommunenâ som svaret pĂ„ frĂ„gan om vem som skulle lösa bygdens problem och tillgodose dess behov.
Sjukan av i dag har muterats till en alldeles sÀrskild sorts sjÀlvdestruktivitet som en kommun kan Àgna sig Ät, nÀr den bedriver verksamheter i egen regi som konkurrerar med det lokala nÀringslivet och föreningslivet.
Som gapande fÄgelungar har medborgare i decennier tagit emot kommunala restauranger, kaféer, gym och badhus. SÄdana exempel syns fortfarande överallt: NÀr Almega, Svenskt NÀringsliv och Visita i rapporten Osund kommunal konkurrens (2023) har undersökt vilka kommunala verksamheter som oftast vÄllar problem för privata företag, och pÄ vilka sÀtt som konkurrensproblemen yttrar sig, kommer dessa verksamheter oftast upp pÄ tal.
Förutom att potentiella skatteintÀkter vaskas kan sÄdana verksamheter vara lagvidriga. Inte bara i relation till kommunallagens regler om kommunens kÀrnuppdrag, utan Àven mot konkurrenslagen. Förutom de negativa effekterna för det lokala nÀringslivet kan sÄledes skattebetalarna pÄ orten riskera en dubbelsmÀll om kommunen behöver ligga i tvist med Konkurrensverket och betala vite.
De lÄngsiktiga negativa effekterna Àr Àn farligare för en kommun. De lokala företagarna, som ofta arbetar hÄrt för att fÄ sin verksamhet ihop, sover lite sÀmre om nÀtterna Àn vad de skulle behöva.
Den som tvekar om detta kan frĂ„ga sin lokala kafĂ©- eller restaurangĂ€gare om ânĂ„gra kunder hit eller ditâ verkligen spelar nĂ„gon roll. FĂ€rre potentiella entreprenörer kommer vĂ„ga ta risken och fĂ€rre utsocknes företagare kommer vĂ€lja att etablera sig, om de inte pĂ„ lika villkor fĂ„r tĂ€vla om kunder och konsumenter.
Skattebetalarnas förening har med sin âSlöseriombudsmanâ uppmĂ€rksammat ett antal skrĂ€ckexempel pĂ„ avsteg frĂ„n kommunallagens bestĂ€mmelser, med exempel pĂ„ kommunala kamelfarmar, klimatĂ„ngestterapi och skidtunnlar. SĂ„dant Ă€r lĂ€tt att vara emot och förfĂ€ras över. Men de vanligaste exemplen Ă€r mycket mindre exotiska Ă€n sĂ„ och alltid kringgĂ€rdat av goda ambitioner.
Det kan handla om mat som sÀljs till allmÀnheten pÄ det kommunala Àldreboendet eller skolan. Campingplatser pÄ kommunal mark. Verksamheter för mÀnniskor som annars har svÄrt att komma ut pÄ arbetsmarknaden som visar sig vara lite för prisvÀrt i jÀmförelse med det lokala nÀringslivets dito.
NĂ€r frĂ„gan om kommunal konkurrens förs upp pĂ„ agendan blir mothugget alltid detsamma frĂ„n bĂ„de avlönade tjĂ€nstemĂ€n, politiker och vĂ€ljare: âmen just vĂ„r kommuns lilla verksamhet mĂ„ste fĂ„ vara okej â det Ă€r endast en engĂ„ngsföreteelseâ.
Nackdelarna Àr mÄnga och kan kortsiktigt mÀtas i kronor och ören. LÄngsiktigt har medborgarnas initiativkraft och entreprenörskap i sÀmsta fall motarbetats, i bÀsta fall filats ned.
Ibland mĂ„ste svenska kommuner inse att dess uppgift inte handlar om att âsĂ€tta sin ort pĂ„ kartanâ eller ens bygga ett nytt badhus som alla andra kommuner redan har. Ibland handlar det bara om att minska tillfĂ€llena dĂ„ ortens företagare knyter nĂ€ven i fickan.