Gårdagens partiledardebatt på SVT lär går inte till historien som ett tydlig och informativt samhällsprogram. Jag upplever debatterna som forcerade vilket varken ger någon bra bild av de deltagande politikerna eller politiken. Här diskuteras samhällets stora utmaningar av de som har uppdraget att hitta lösningarna, men partiledarna får inte möjlighet att lägga ut texten. Intränade korta slagkraftiga uttryck ger mer uppmärksamhet än långa meningar med tydliga politiska förslag.
Det hela blir mer tjafsande och effektsökeri än en bra möjlighet för väljare att förstå partiernas lösningar på de utmaningar som vi står inför.
Det är inte så konstigt att den händelse från debatten som rönt mest uppmärksamhet varken har med politik eller samhällsproblem att göra. Det rör sig istället om en förbannad Jimmie Åkesson (SD).
Åkesson blev upprörd när Miljöpartiets språkrör Per Bolund använde benämningen blåbrunt för samarbetet mellan SD, M och KD. Åkessons kränkta reaktion kändes inövad. Här skulle han nu sätta P för den så kallade brunmålningen som även Ebba Busch (KD) känt sig kränkt av.
Det är inte utan att jag blir förvånad. Uttrycket blåbrunt är ju inte precis ett nytt uttryck. Blåbrunt utsågs som ett av nyorden för året 2014 med en tydlig beskrivning. Språkrådet som utser nyorden skrev följande: ”Blåbrun: färgbeteckning för politiska samarbeten mellan traditionella högerpartier och främlingsfientliga, högerextrema eller högerpopulistiska partier.”
I Nationalencyklopedin beskrivs Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt parti, och både Moderaterna och Kristdemokraterna kan väl anses vara traditionella högerpartier.
Där någonstans borde det varit uppenbart att det samarbete mellan M, KD och SD, som blir mer och mer tydligt för var dag som går, borde kunna kallas blåbrunt utan att någon blir kränkt.
Än mer intressant blir det då man inser att även om uttrycket blåbrunt är etablerat, och väl använt, sen 2014 är det först nu som de blåbruna partierna reagerar. Och trots att nyordet var tydligt definierat redan 2014 väljer Åkesson att tolka det annorlunda. Han menade på att Bolund kallat honom för nazist.
Visst har Åkesson en poäng om man inte har koll på nyordets betydelse. Färgen brun har haft en tydlig koppling till nazismen historiskt sätt.
Med tanke på Sverigedemokraternas ursprung och ovilja att göra sig kvitt sitt förflutna förstår jag att det är en öm punkt. SD bildades som bekant av personer från uttalat rasistiska och nazistiska organisationer. Exempelvis Bevara Sverige Svenskt och Nordiska Rikspartiet. Så sent som 1996 höll en av partiets lokala företrädare ett tal i nazistuniform.
Nu har ju alla partier ett förflutet som i dagens sken inte alltid är så trevligt, men de flesta partierna har gjort upp med sitt förflutna.
2014, samma år som blåbrun blev ett av årets ord, nämnde Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna hade funderingar på en så kallad vitbok. I den skulle partiet göra upp med sitt förflutna och på så sätt tvätta partiet fritt från rasism och nazism.
2017 var Jimmie Åkesson än tydligare i en intervju med TV4 under Almedalsveckan. Då sa han att det var lika bra om någon oberoende fick gräva i partiarkiven och slänga fram det som finns att hitta, för att få slut på diskussionen om partiets förflutna. Han insåg att SD:s trovärdighet var negativt påverkad av partiets historia.
Men någon vitbok har vi ännu inte sett röken av.
Så även om nyordet blåbrun inte har något med nazism att göra finns det en hel del tveksamheter kring Sverigedemokraternas förhållande till sitt mörka förflutna. Och så länge partiet vägrar göra upp med sin historia kommer deras trovärdighet påverkas negativt, precis som Åkesson själv sa 2017.
Åkesson, och hans partikollegor, borde idka en hel del självrannsakans istället för att bli kränkta när partiet omnämns som en del i ett blåbrunt samarbete. För en välskriven vitbok hade kunnat ta udden av uttrycket blåbrunt samarbete.