Sverige har fått sin svagaste regering på drygt 42 år. I oktober 1978 föll den borgerliga regeringen på motsättningar i kärnkraftsfrågan. Övergångslösningen till dess att en ny borgerlig regering kunde bildas efter valet 1979 blev en regering bestående enbart av Folkpartiet, ledd av Ola Ullsten. Endast Folkpartiets 39 riksdagsledamöter röstade för Ullsten i statsministervoteringen, men när en majoritet av ledamöterna lade ner sina röster så kunde han bli statsminister ändå. Ungefär som Magdalena Andersson.
Den nya enpartiregeringen är också en övergångslösning, tolererad av riksdagen i väntan på ett inte så avlägset val. Den har inte mycket gemensamt med de enpartiregeringar som leddes av Göran Persson från en styrkeposition, med goda möjligheter att skapa majoriteter i riksdagen. Jag misstänker att Socialdemokraterna, precis som Folkpartiet, kommer att få uppleva hur de partier som inte ingår i regeringen kan komma att bilda i olika grad oheliga allianser som övertrumfar det stöd som Socialdemokraterna kan hitta i riksdagen. Och det står ju redan klart att Magdalena Andersson tvingas regera på basen av oppositionens budgetförslag, som antogs av riksdagen.
Det kommer att vara frestande för Magdalena Andersson att söka stöd av Sverigedemokraterna, bland annat för att infria uppgörelsen med Vänsterpartiet om höjd garantipension. Det vore inte så lite ironiskt om det blir Sverigedemokraterna som hjälper till att ytterligare höja pensionen för dem som inte har ett långt yrkesliv i Sverige och inte har bidragit till finansieringen av välfärden. Redan innan en sådan reform är det anstötligt hur lite ekonomisk nytta många pensionärer har av att de har jobbat i över 40 år.
Om Magdalena Andersson tar stöd av SD riskerar hon dock att bryta upp de sista resterna av den låsning som tillåtit sju år av regeringsinnehav trots en ickesocialistisk majoritet i riksdagen.
Det största problemet är dock inte Socialdemokraternas bristande stöd i riksdagen, utan partiets brist på politik. Magdalena Andersson har sagt att hennes prioriteringar är att bryta segregationen och trycka tillbaka våldet, klimatomställningen och demokratisk kontroll över välfärden.
Men socialdemokraterna har ju misslyckats med jobben och integration. Klimatpolitiken har varit irrationell. Vårdköerna har vuxit. Och den demokratiska kontrollen över välfärden tycks ha kokat ner till att bekämpa välfärdsföretagen. Det finns inga nya idéer annat än frasen att man ska "vända på alla stenar". I jakten på nya statsråd tycks denna metod ha lett till att man hittat gamla fackpampar.