Ledare: Den (o)politiske tjänstemannen

En myndighetschef får inte avsättas av politiska skäl och nu sitter Eliasson istället på Regeringskansliets Enhet för Samhällets Krisberedskap (SSK) med ett ansvarsfullt uppdrag. När en S-märkt tjänsteman förkroppsligar uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam” men ändå hoppar från post till post kan man fråga sig hur långt den opolitiska måttstocken sträcker sig.

Socialdemokraterna har historia av att utse myndighetschefer med bakgrund i det egna partiet och har haft en högre andel politiska tillsättningar än alliansregeringarna. Även bortsett från de med bakgrund i partiet återfinns ofta en ideologisk agenda hos högt uppsatta myndighetspersoner. Dit skulle man kunna räkna Anders Tegnell som uttalade sig om social ojämlikhet när Spotify lät personal arbeta hemma, Lunds universitets före detta rektor Torbjörn von Schantz som förespråkat att forskare ska ta politisk ställning, eller Ann Follin, överintendent och chef för Statens museer för världskultur, som trots kritik om propaganda menar att muséerna måste förhålla sig ”samtidsrelevanta”. 
Politiseringen stannar inte vid myndigheterna. Även de utredningar som regeringen tillsätter har i allt högre grad getts till partipolitiskt aktiva, vilket har föranlett utredningarna att kallas ”politiska beställningsjobb”. Så sent som för en vecka sedan lämnade Gustav Fridolin in en utredning om skolbibliotek till utbildningsminister Anna Ekström. Tendensen har gjort att utredningar ofta bara ses som ännu ett partipolitiskt inspel, istället för de objektiva analyser de borde vara.

I fallet med Eliasson har ett argument lydit att han inte kan avsättas grundat enbart på lågt förtroende. När Ann-Marie Begler plötsligt avsattes 2018 misslyckades då ansvarig minister Annika Strandhäll med att ge tydliga svar om varför, vilket har förståtts som ett drag för att skjuta ifrån sig ansvar från Försäkringskassans problem inför valrörelsen. Strandhäll menade att Begler hade hanterat sitt uppdrag väl. Samtidigt menade hon att samverkan med andra aktörer brustit och att Begler inte längre hade regeringens förtroende. Ändå erbjöds Begler att bli chef för Pensionsmyndigheten.

När man speglar Eliasson i Begler-affären blir både skillnader och likheter uppenbara. Begler avsattes hastigt på regeringens eget bevåg för att gardera sig inför valrörelsen. Eliasson avgick efter allmänhetens påtryckningar, men även här med misstanke om att vara en taktisk manöver för att förskjuta fokus från regeringens coronahantering. Båda sägs ha förbrukat förtroendet. Båda erbjöds ändå nya ansvarsfulla tjänster.
SvD rapporterade i början av januari att flera källor menar att Dan Eliasson räddas eftersom han tillhör ”S-garnityret av ledande tjänstemän som är lojala med partiet”. Men det ekar som vanligt tomt med svar från Socialdemokraterna om varför internt kamratskap verkar trumfa förtroende och kompetens.