Kvinnor i toppositioner får alltid utstå en granskning som deras manliga kollegor slipper. Då de flesta kvinnorna klarar av den tuffa granskningen, då det blir uppenbart att de gör ett bra jobb, får de också utstå alla möjliga, och omöjliga, varianter av påhopp då de hotar den manliga dominansen. Är kvinnorna dessutom framgångsrika och populära får de inte sällan öknamn påhittade av de män som känner sig hotade. Den senaste kvinnan i raden är Magdalena Andersson som av moderata riksdagsmän fått öknamnet Arga Andersson.
I den patriarkala världen ska kvinnor le och behaga. Stå med maten klar när mannen kommer hem från jobbet, serva med öl eller annan dricka, allt detta i ett välstädat hem. Argbiggan var något man skämtade om och ingen kvinna patriarken ville ha i sitt eget hem. Argbiggan ville att mannen skulle ta ett större ansvar för hemmet, med barnen och dricka mindre, vilket hotade den patriarkala levnadsstilen. I gubbgängen höhö:ades det en hel del om stackars kollegor, grannar eller kompisar som hamnat under argbiggans toffel.
Det här var en tid som jag trodde vi hade lagt till historien och bara såg i de gamla svartvita pilsnerfilmerna som repriseras på SVT.
Men tydligen finns samma gamla unkna kvinnosyn kvar inom Moderaterna och deras samarbetspartners under Svenskt Näringslivs vidsträckta paraply.
Efter partiledardebatten i Agenda har Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson blivit utsatt för en kampanj som knappast kan ses som annat än typiskt patriarkal smörja. Ursprunget är hennes reaktion på ogrundade uttalanden från Liberalernas Johan Pehrson under SVT:s partiledardebatt i början av maj. Andersson bad helt enkelt Pehrson att hålla tyst och utpekas nu av de politiska motståndarna som arg. Något kvinnor inte ska vara. Män kan däremot vara arga utan att det ses som något negativt. När en man sätter ner foten är det pondus.
Att det sätts förnedrande epitetet på politiska motståndare är inget nytt. Det ser jag ofta i mina flöden på sociala medier, men jag kan inte påminna mig om att jag sett de delas av politiker på ledande positioner. Det är där kampanjen mot Magdalena Andersson sticker ut. Dels att den drivs på av riksdagsledamöter, dels att den verkar ha sin uppkomst inom tankesmedjan Timbro som finansieras av Svenskt Näringsliv. Tankesmedjan står dessutom Moderaterna nära, bland annat är Moderata Ungdomsförbundets före detta ordförande Benjamin Dousa numera VD för Timbro.
Det är också uppenbart att den unkna kvinnosynen blivit mer accepterad inom Moderaterna de senaste åren. När Delmon Haffo 2017 kallade Annika Strandhäll för hora reagerade Moderaterna direkt på ett klokt sätt. (Haffo har sedan dess ångrat sig, bett om förlåtelse, blivit förlåten av Strandhäll och gått vidare) Men nu när en av deras riksdagsmän kampanjar på ett lika kvinnofientligt sätt är det tyst från partiet.
Då och då pyser den unkna kvinnosynen ut från högerns olika organisationer, nu är det Magdalena Andersson som drabbas. Man kan undra vem som nu står på tur när beteendet verkar vara mer accepterat än på länge.