Sjukvårdskrisen har varit på gång sen mer än ett år tillbaka. Då började inflationens effekter synas i sjukvårdens ekonomiska prognoser. Sveriges kommuner och regioner, SKR, var tidigt ute och varnade för den ekonomiska krisens följder. SKR:s beräkningar visade på kostnadsökningar för kommuner och regioner på över 20 miljarder kronor.
Under 2023 blev prognoserna än mörkare och när regeringen lade fram sitt budgetförslag för 2024 pekade SKR:s siffror upp mot 24 miljarder kronor i underskott. Och då var regeringens ”satsningar” medräknade.
Följderna ser vi nu. Region Östergötland tvingas spara in 600 tjänster, Region Värmland 750 tjänster, Region Södermanland 700 tjänster och Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg tvingas lägga ett sparkrav på 1,7 miljarder kronor. På Sahlgrenska vet man inte ens om det finns pengar för att betala de anställdas löner om ingenting görs från regeringens håll.
Sjukvårdskrisen är här och regeringen är ordentligt pressad. Välfärden är ju inte prioriterad av Tidöpartierna och som Björn Jansson så bra beskrev det i sin krönika, tisdag 13/2, så ligger Socialdemokraterna före i både tanke och förslag på åtgärder. Något som ställer till det för den SD-styrda regeringen då de inte vill lägga sig platt och genomförs de åtgärder som S föreslår utan vill hitta egna vägar.
Pressen har dock blivit för hård och under lördagens partiledarsamtal i TV4 lovade Ulf Kristersson att ingen skulle behöva sägas upp inom sjukvården. Visserligen slirade han lite på det löftet när han blev pressad, men få kunde undgå att Kristersson lovade stora statsbidrag till sjukvården.
Under söndagen, 11/2, hölls en minidebatt i SVT:s Agenda, mellan sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) och Lena Hallengren (S). Där var sjukvårdsministern lite mer svävande i sina svar. Enligt Ankarberg Johansson finns det så stora skillnader mellan regionerna så några generella bidrag skulle enligt henne ge för mycket pengar till de regioner som inte gjort vad de skulle med de tidigare statsbidragen.
I en tid då kommuner och regioners underskott uppgår till över 24 miljarder kronor för att kunna bibehålla nivån på sjukvården, men där ännu mer resurser behöver tillföras för att skapa en sjukvårdsorganisation som håller för det nya säkerhetspolitiska läget, vill sjukvårdsministern inte ge regionerna ”för mycket”. Vad nu ”för mycket” är i regeringens kontext.
Under Agendas minidebatt kom Ankarberg Johansson inte med några som helst utfästelser om hur eller när en eventuell resursförstärkning skulle kunna vara på plats. Jag uppfattade att sjukvårdsministern var mer ärlig i sina svar än vad Kristersson var när han återigen lovade för mycket. De flesta vet att det inte är Kristersson som bestämmer över regionerna och att den kris som nu drabbar sjukvården är så pass djup att det skulle behövas enorma tillskott om alla planerade neddragningar ska dras tillbaka.
Sjukvårdskrisen är inte heller enkel, utan snarare trippel. Vi har den akuta ekonomiska krisen som innebär att regioner runt om i landet tvingas till tuffa besparingar. Men vi har också en mer långtgående kompetenskris inom sjukvården. Till det kan vi lägga det behov som finns för att rusta sjukvården inför kommande kris eller krig.
För att säkra den akuta krisen så de som redan jobbar inom sjukvården också stannar inom sjukvården, behövs tillskott på i runda slängar 24 miljarder kronor, helst redan i går. För att säkra framtida bemanning och rekrytering behövs bättre villkor vilket kräver mer resurser årligen. Och för att kunna bygga ut sjukvårdens krisberedskap behövs ytterligare tillskott, men över en längre tidsperiod.
Som ni förstår är sjukvårdens problem djupgående och behovet av mer resurser enormt. Utifrån Sjukvårdsministerns svar i SVT:s agenda kan vi i bästa fall förvänta oss en tummetott och vi kommer återigen att fråga oss vad Ulf Kristerssons löften egentligen är värda.