Varje arbetsdag jag funderar jag över vad jag ska skriva, utifrån vad som hänt eller vad jag har på hjärtat. Jag försöker undvika att ge plats för uttalanden där meddelandet egentligen bara är, se mig. I helgen fick vi se två tydliga tecken på partiledare som ville synas och därmed tog ifrån tårna. Något som jag då borde nonchalera, utifrån hur jag brukar resonera. Men de uttalanden som gjordes var i sig så märkliga att det jag inte längre kan låta bli att kommentera dem.
I söndags försökte Jimmie Åkesson (SD) ta sig ut i ljuset med en debattartikel i Dagens Nyheter. Där krävde Åkesson statsepidemiolog Anders Tegnells avgång. Något som av många anledningar är anmärkningsvärt. I Sverige har vi en tydlig gränsdragning mellan politiken och tjänsteorganisationen. Politiker tillsätter och avsätter den högsta chefen, i det här fallet en generaldirektör. Men att politiker lägger sig i enskilda tjänstepersoners dagliga arbete ska inte få ske. Helt naturligt har fackförbundet ST (före detta Statstjänstemannaförbundet) reagerat på Åkessons uttalande. På sin Facebooksida skriver ST: ”Om politiker, så som Jimmie Åkesson gör, kritiserar enskilda tjänstemän istället för de politiska besluten är vi ute på en farlig väg.” Nu är det inte första gången som Sverigedemokrater ger sig på enskilda tjänstepersoner. Det har snarare, i sann totalitär anda, blivit en regel i de kommuner där SD är med och styr. Så speciellt förvånad är jag inte. Men orsaken bakom kravet på Tegnells avgång är lite mer intressant. Åkesson utgår ifrån lösryckta citat och menar att Tegnell och Folkhälsomyndigheten gjort grava felbedömningar. Men när citaten sätts i sitt rätta sammanhang klarnar bilden avsevärt. Då är det inte längre frågan om felbedömningar utan om tydliga uttalanden om en speciell situation vid ett speciellt tillfälle. Det man också kan fundera på är vad Åkesson själv tänkte när han under brinnande pandemi sätter sig i ett flygplan och beger sig till Turkiet, istället för att stanna hemma och delta i den krisövning som riksdagen höll den 5 mars. På vilket sätt minskade han risken för smittspridning och på vilket sätt gav resan honom viktig kunskap om krishantering?
Men Åkesson var inte ensam. Under Agendas partiledardebatt i SVT i söndags gör Kristdemokraternas ledare Ebba Busch ett uppseendeväckande uttalande. ”Sverige har med berått mod tillåtit en stor smittspridning”. Att en regering med berått mod skulle tillåta en smittspridning av ett virus som regeringen själv klassat som samhällsfarligt är i det närmaste förtal. Men låt oss vända på det. Om Busch visste att detta pågick, hur har hon försökt att motverka den enligt henne regeringssanktionerade smittspridningen. Jo, hon och KD har lämnat in ett förslag som innebär att Arlanda ska bli karantänsflygplats. Men förslaget lämnades inte in i februari då, enligt henne, regeringens tillåtna smittspridning ägde rum, utan först den 28 april. Dessutom är Arlanda redan karantänsflygplats vilket tydligen gått både Busch och KD helt förbi.
Vad som under coronapandemin gjorts fel eller vad som inte gjorts, men borde ha gjorts måste vi naturligtvis utreda. Men att partiledare som mer eller mindre suttit tyst under hela pandemin nu plötsligt med lite av facit i hand tar ton och påtalar fel de själva inte såg tidigare är inget bra sätt att marknadsföra varken sig själv eller sina partier.
Det är uppenbart att den borgfred som rått under de första månaderna av coronakrisen är över. Men det är lika uppenbart att det finns partiledare som till varje tänkbart pris vill tillbaka in i ljuset och gör vad som helst för att få en enda liten ljusning i det mediala mörker de uppfattar att de befinna sig i. Jag betackar mig för dessa desperata försök att hamna i rampljuset.