Det höga tonläget från den forna Alliansen mot Centerpartiet i allmänhet och Annie Lööf i synnerhet bär en smak av bitterhet. Det var lite pinsamt att det blev Centerpartiet som lyckades driva igenom den största reformen av arbetsrätten sedan 70-talet. Man kunde inte riktigt unna Centerpartiet några framgångar alls efter att partiet stod kvar och inte gjorde M och KD, och senare L, sällskap när de klev över den tjocka röda linjen till SD.
Starka krafter har jobbat från flera håll för att skriva om historien och utmåla Centerpartiet som det som ändrat sig när det i själva verket var C som stod kvar, och ännu står kvar, på en tydlig borgerlig och liberal grund.
Att vara påhoppad från många håll, utsatt för orimligt mycket hån, hat och hot, det äter upp en människa. Att Annie Lööf stått pall beror till väldigt stor del på att hennes stöd i partiet varit intakt. Även om belackarna även här velat måla upp en bild av något annat.
Det är en imponerande insats som nu avslutas efter ett val som på inget sätt är en katastrof. Man minskade från förra valet men 6,7 procent är bättre än både 2014 och 2010 och det näst bästa valet under Lööfs tid som partiledare. Centerpartiet är fortfarande näst största borgerliga parti.
Men minskningen bland kärnväljarna är massiv över landet och det är uppenbart att något behöver göras. Det skulle vara en för stor uppförsbacke för Annie Lööf att än en gång lyfta partiet och det är bedrövligt att en så stor del av hennes beslut härrör från hur andra partier låtit hatet flöda över henne.
Hat som givetvis har en del i det som ledde fram till terroristen Engströms planer att ta hennes liv under Almedalsveckan. Hon var lovligt villebråd för i stort sett vilka vidriga påhopp som helst.
När jag läser kommentarer om att ett partiledarbyte skulle ändra Centerpartiets politik och inställning till framför allt SD blir jag fundersam. Fungerar det så i andra partier? Att det är partiledaren som bestämmer ett partis linje?
Det vore i mina ögon fullständigt ohållbart och öppna för interna stridigheter som skulle slita sönder ett parti. Det är klart att det finns olika åsikter inom ett parti, om det mesta. Men linjen och politiken bestäms inte av partiledaren utan av medlemmarna.
Sen sätter självklart en partiledare sin egen prägel på ett parti och man har olika sätt att både leda och kommunicera.
När Annie Lööf lämnar partiledarscenen blir där ett tomrum som behöver fyllas.
Inte minst behöver partierna i den nya regeringen leva upp till sina utfästelser att hålla rent från rasism och hat från det parti man tagit i famn och som så gott som dagligen ertappas med just detta.
Annie Lööf har gjort mer än vad någon kan kräva av en partiledare i detta arbete och hon gjorde det ganska ensam.