Historiskt låga förtroendenivåer för Kristerssons regering får en att fundera på orsakerna. Det går självklart, precis som Kristersson gör, att skylla på yttre omständigheter. Det globala världsläget och den ekonomiska kris vi befinner oss i tillåter det. Det blir dock att lura sig själv. Samtidigt har Socialdemokraterna de högsta förtroendenivåerna någonsin. Det kanske är dags för Kristersson att erkänna sina egna misstag?
Anledningen till att folk röstade på regeringen är, inte helt olikt varför Trump röstades fram. För att människor ville se en snabb förändring. Enorma löften gjordes i valrörelsen, med konkreta insatser och tighta deadlines för införandet av dessa. Allting skulle bli så mycket bättre. Så himla snabbt. Och sedan har man inte kunnat leverera. Man har inte prioriterat hushållen under en av de dyraste vintrarna någonsin. Man har inte satt in stödinsatser där det verkligen behövs i Sverige. I stället har man gjort de rika ännu rikare.
I övrigt har man visat på ett otroligt svagt ledarskap - särskilt i Nato-frågan. Med en inställning om att göra så stor vinst som möjligt och inte använda samhällets resurser till det de faktiskt är till för - invånarna - så har man inte lyckats särskilt bra. Kanske Kristersson hade varit mer lämpad att leda ett företag än ett land? Inte helt olikt Trump.
Befolkningens förtroende som lyser med sin frånvaro har nog fler skäl än dessa. Ett av dessa är hur regeringen tycker att varje person i Sverige ska slåss för sin egen sak. Att sitta i regering är inte lika med ett ansvar för att göra Sverige bättre för dem.
Exempelvis så har både Kristersson och Åkesson har i intervjuer stolt sagt att de inte är feminister. Även Buschs så kallade “feminism” har ifrågasatts då hon inte vill inkludera varken fattiga eller icke-svenska kvinnors rättigheter. Det är inte särskilt betryggande att lita på en regering som inte vill kämpa för halva befolkningens rättigheter. I stället förväntas kvinnor själva lösa de problem som samhället skapar.
Inte nog med att halva befolkningen glöms bort i politiken, utan regeringens övriga insatser har också varit tveksamma. Exempelvis så är satsningen på fler speciallärare i skolor i sig väldigt bra - men det är bara en tillfällig lösning. Regeringen ser inte detta som ett problem. Och att lyssna på skolpersonal ute i landet är ingenting man värderar. Skolorna förväntas lösa personalbristen på egen hand efter stödet tagit slut.
Och värst av allt - deras lösning på de skenande bostadsräntorna. Förhandla med banken, och be dem frysa amorteringen. Så svarade finansminister Svantesson då Magdalena Andersson uppmanade regeringen till att agera mot bankerna. Men enligt regeringen räcker den pysventil som finns till för de som har det allra svårast. Och det är igen - individens egna ansvar att säkerställa sin överlevnad, oavsett externa händelser. Allt vad sociala skyddsnät heter flög ut genom fönstret dagen regeringen tillträdde.
Men ändå hävdar Kristersson att det är just på grund av dessa externa händelser som förtroendet för regeringen minskat.
Det är dags för regeringen att ta lite ansvar. Både kring avsaknaden av förtroende för dem men också för sina invånare.