De flyktingar som anländer till ön kan nämligen inte ansöka om tillfällig skydd annat än på fastlandet.
Trots att det blir alltmer tydlig vilken humanitär kris Europa står inför har det seglat upp en märklig kritik mot svenskt flyktingmottagande. Det är nu inte de vanliga rasisterna som ifrågasätter varför folk ska få komma hit, utan mer vänsteranstrukna debattörer som tidigare propagerat för öppna gränser och stort flyktingmottagande samt representanter för de som själva nyss kommit till Sverige.
De menar nämligen att dagens engagemang i kombination med kritiken mot problemen 2015 är rasism, ty de som kommer nu är vita. Ett resonemang som förefaller bygga på att världen kan delas in i två helt homogena grupper – svenskar och utlänningar.
Tvärtemot visar ju engagemanget att det fungerar som det ska, och ett mer nyktert synsätt ger även vid handen att läget i dag är väsensskilt från det 2015. Först och främst är Sverige i dag en del av närområdet, och detta drar ofta ett tyngre lass. Det är naturligt att flyktingar hellre stannar i närområdet. Dels för att det är svårt att fly hur långt som helst, dels för att kulturen är lik det egna hemlandets, dels för att man vill tillbaka till det liv kriget tvingat en att pausa.
Det är vidare i allt väsentligt en annan kategori asylsökande som kommer. I dag är lejonparten kvinnor och barn som enligt EU:s massflyktsdirektiv har rätt till skydd och tillfälligt uppehållstillstånd. De har dessutom med sig sina pass. Att vilja ge dessa skydd och ändå ha påpekat att tidigare ström inte sällan bestod av mer eller mindre vuxna män som befunnits sakna asylskäl är inte en fråga om hudfärg. Det är en fråga om skyddsbehov och geografi.
Att så många från tidigare ström bedömts sakna skyddsskäl visar dessutom att det är en annan situation. Det handlar inte om att vissa krig är mindre tragiska än andra, men i dag söker kvinnor och barn tillfälligt skydd från ett krig i närområdet. De bedömningar som gjorts visar att många av dem som i tidigare ström befanns sakna skyddsskäl var ekonomiska migranter. Beslut och avvägningar som rör människoöden är givetvis alltid svåra, men detta är trots allt något vi måste våga prata om.
Och skulle kriget dra ut på tiden, eller än värre sluta på ett sätt som innebär att många inte kan återvända hem har ukrainarna ändå goda chanser att finna sig tillrätta i det svenska samhället. Engelska är för många ett etablerat språk, man har utbildning och är uppvuxen i och präglad av en sekulärt kristen värld som ändå är relativt lik vår.
Det är således en helt annan situation i dag än 2015, och dessa två varken kan eller förtjänar att jämföras. Den gemensamma beröringspunkt dessa möjligtvis kan ha är att okloka beslut 2015 och därefter har minskat våra resurser att hjälpa nu. Det innebär dock inte att vi ska avstå att hjälpa våra grannar. Varken här eller på fastlandet.