Den senaste tiden – och inte minst förra veckan då det var alla hjärtans dag var frågorna kring relationer många.
Hur kommer det sig att färre unga är i relation? Varför vill kvinnor inte dejta män som står långt ifrån dem politiskt? Och, hur gör vi för att fler barn ska födas i Sverige?
Det är nästan som att hela världen står förundrad över hur det kan ha blivit så här och varför vi måste ställa dessa frågor. Men majoriteten av vuxna kvinnor har nog en förståelse.
I komikern och satirikern Messiah Hallbergs granskande program på SVT ”Hur fan hamnade vi här?” pratar man om problemet om en åldrande befolkning och hur få barn det är som föds i avsnittet ”Non fucking generation”.
Han intervjuar unga och frågar hur det kommer sig att de inte vill ha barn och varför de inte är särskilt intresserade av vare sig relationer eller sex.
Svaret ligger ofta i omvärldssituationen. Vår planet brinner och en framtid är inte en självklarhet. Det och ekonomiska svårigheter. Man vill fokusera på annat i stället. Saker man kan kontrollera – som plugga, jobba och träna.
Det pratas också i programmet om det så kallade ”könsgapet” – att fler unga män upplever att de väljs bort – och det gör de faktiskt också. Kvinnor nöjer sig inte längre med vilken man som helst utan ställer högre krav. Många är i stället nöjda med att vara ensamma, då det ofta innebär att man slipper emotionellt arbete och hushållsarbete i större utsträckning.
Ogifta kvinnor lever också längre än gifta kvinnor, medan ogifta män lever kortare än gifta män. Var fjärde ung kvinna har någon gång utsatts för sexuellt våld, vilket också sker i relationer.
Medan det lönar sig för kvinnor att leva utan en man, får det allvarliga konsekvenser för män att leva ensamma. I USA har det här lett till den så kallade ”male loneliness epidemic” – både för att fler män är ofrivilligt singlar, och för att de inte har djupa relationer med vänner eller familj.
Diskursen kring det här får det att låta som att det är kvinnors fel. Att de ska nöja sig, säkerställa att vi inte får en åldrande befolkning genom att föda fler barn och säkerställa att männen inte lever i ensamhet.
Redan i 20-årsåldern kan man se att män drar ifrån ekonomiskt. De tjänar mer, har möjlighet att spara och investera mer.
I relationer är det dock kvinnan som står för de flesta hushållsrelaterade kostnader såsom mat och inredning. Saker som sedan delas upp vid en eventuell skilsmässa.
Sanningen är den att vi hör dessa mardrömshistorier om kvinnor som skiljer sig, står tomhänta och har ägnat 30 år av sitt liv till allt annat än att förverkliga sina egna drömmar.
Är det inte då höjden av feminism att kvinnor väljer bort relationer? Är det inte något som borde firas?
Samtidigt visar Indikators opinionsundersökning ”Kärlek och politik?” att 66 procent av kvinnorna mellan 18–29 tycker att politisk tillhörighet är viktigt hos en partner – att det är svårt att vara tillsammans med någon som har alltför polariserande åsikter och värderingar, men endast 54 procent av männen tycker det är viktigt.
Men självklart är det viktigt, eftersom det är kvinnor som drabbas negativt av relationer. Och ens politiska ställning är direkt kopplad till ens värderingar, som också representeras i viktiga aspekter i ens relation.
Aspekter som vilken roll som kvinnan tar i hushållet, hur man delar upp utgifter, vem som tar ut föräldraledighet och så vidare är starkt kopplat till ens värderingar, som ofta reflekteras i hur man röstar.
Jag anser därmed att det är en naturlig utveckling att färre kvinnor väljer relationer, i takt med feministiska värderingar i samhället. Och vi borde se det som en feministisk vinst. Kvinnor behöver inte längre stanna i olyckliga relationer, eftersom de kan tjäna egna pengar och vara självständiga.
Att världen försöker förstå sig på det, försöker hitta lösningar där kvinnan får stå tillbaka är bara slöseri med tid.
I stället bör man titta på hur män kan bygga starkare relationer till andra människor, som inte nödvändigtvis innebär en romantisk relation.