Badbryggan och stranden vid Kallis är inte det enda exemplet på hur tafatt mycket hanteras när det gäller invånare och besökares tillträde till vår stad.
Varje dag slingrar sig långa rader av kryssningsgäster förbi GT:s lokaler vid Kopparsvik. De tittar sig omkring för att förstå vart de ska, många äldre med tydliga svårigheter att gå som ska klättra över vägen i en monsterkonstruktion till bro och man vill bespara dem insikten om hur mycket längre de ska ströva innan de kommer in till det Visby de är här för att uppleva.
Kan vi verkligen inte bättre än så? Att ingen ännu hittat en modell för att kombinera en affärsidé med service till denna stora grupp av besökare är märkligt. Och lite ovärdigt.
Tillbaka till badbryggan vid Kallis. Bara nån meter därifrån ligger ett modernt och mycket inkomstbringande etablissemang som operatören av kongresshallen fick som lök på laxen för att stärka affären, Kallis.
Inget fel i det men en liten motprestation kunde ju varit att låta badbryggan och stranden ingå i paketet. Nu hävdar regionen att inget kan eller bör göras innan planen för hela hamnen är klar. Som så många redan konstaterat: risken att det sker större eller mindre olyckor eller skador innan dess är uppenbar.
På andra ställen på vår ö har privata entreprenörer ordnat med service, mat och dryck, ordnad parkering och svalkande glass där behoven är stora, på våra mest välbesökta stränder.
Istället för att uppmuntra och stödja dessa aktörer, görs det kraftfulla insatser (av länsstyrelsen) för att stoppa dem.
Glasskiosken i Tofta, Sudersannas och fiket vid Fårö fyr gör inga ingrepp i vare sig strandskydd eller natur men ska stoppas ändå. Bara för att.
På tal om länsstyrelsen så får läsaren av förra landshövdingens, Cecilia Schelin Seidegård, memoarer, "Ett helvete i taget – en karriärists berättelse" (Kaunitz-Olsson förlag) en intressant inblick i länsstyrelsens arbete.
Här framkommer tydligt hur man i samarbete med regeringen arbetade för att aktivt stoppa prövningen av Nordkalks ansökan för stenbrottet i det som kom att heta Ojnareskogen.
"Det var krismöten på länsstyrelsen varje dag. Jag bombarderades av mejl med förslag på vad jag skulle göra för at stoppa planerna". Det här var första gången staten ingrep för att stoppa planerna. Andra gången, och det som slutligt satte stopp för planerna var när regeringen i all hast beslutade att göra området till Natura 2000-område.
Formuleringar som "kontakter togs med EU" och "Länsstyrelsens duktiga tjänstemän kanske anade vilket tillfälle som gavs" samt konstaterandet att det utgått förbud bland tjänstemännen att fira när man till slut lyckades med sin kamp, ger en bild av en myndighet som närmar sig aktivistnivå.
När Cecilia Schelin Seidegård sedan flera gånger i sin bok kritiserar Centerpartiet för att vara emot "varje bit land man ville göra naturreservat av" ger det bilden av en önskvärd motvikt, snarare än illvilliga naturmotståndare.