Socialdemokraten Jamal El-Haj har på senaste tiden blivit en het potatis inom svensk politik. Efter en time-out för att ha deltagit i ett seminarium där personer från Hamas befunnit sig har regeringen bestämt sig för att göra El-Haj till en viktig del av diskussionen kopplat till Israel och Hamas. Under EU-debatten i riksdagen valde dock statsministern att bränna sin sista bro – allt på grund av en känsla.
I debatt mot Magdalena Andersson menar Kristersson att det är hans ”bestämda känsla att det finns en terrorromantik i vissa socialdemokratiska kretsar” för att El-Haj deltagit i ett arrangemang där deltagare tillhörde Hamas. Vare sig El-Haj var medveten om detta eller inte står fortfarande oklart i skrivande stund, men han har tagit starkt avstånd från Hamas. Han har dessutom förlorat flera familjemedlemmar som följd till kriget mellan Hamas och Israel. Att han skulle stötta någon av parterna skulle anses absurt.
I sociala medier förekommer hashtaggen ”Inte min statsminister” ”Sveriges skamfläck” som syftar till hur statsministern hanterat situationen. Att Kristersson går ut så hårt mot en enskild individ som förlorat medlemmar av sin familj i konflikten är det många som tycker är att gå för långt.
Genom att hävda att El-Haj stöttar Hamas bränner Kristersson den sista bron som finns till oppositionen. Och även till egna väljare som tröttnat på regeringens politik.
Det kan också anses magstarkt av Kristersson att kritisera någon då han själv inte bara skakat hand med Erdogan – en av de som stödjer Hamas allra mest – utan också vänt kappan efter hans vind i flera månaders tid för ett Nato-medlemskap. Kristerssons beteende blir inte bara tondövt – utan också otroligt okänsligt.
Men det är inte bara Kristersson som kastar sten i glashus. Busch har också riktat kritik mot Magdalena Andersson. Hon menar att S-ledaren bör ringa Jimmie Åkesson, eftersom han vet hur man utesluter folk ur partiet. Det är ett skrattretande uttalande, men skrattet fastnar fort i halsen. Ett parti som enligt sin vitbok har rötterna i nazism, ett parti där flertalet personer uttalat sig rasistisk och betett sig olämpligt men som ändå fått vara kvar. Det är inte ett parti som Andersson bör använda sig av som förebild.
Det finns kritiker inom Socialdemokraterna som tycker att partier bör gå på den norska S-linjen. Norge är kända sedan länge för att stötta Israel i både vått och torrt, i så hög utsträckning att Israel föredragit norska förhandlare inom konflikten. Genom detta har Israel fått igenom mer av sina önskemål än vad Palestina har. S i Norge har dock kritiserat Israel i större utsträckning, medan man i Sverige vill vänta på en utredning som görs av internationella domstolen i Haag.
Men det är också att ta uppmärksamhet från vad detta handlar om. Regeringen ser sin chans att smutskasta en medlem av oppositionen. Det är en ful taktik – att använda kriget för att underminera ett politiskt parti. Och Magdalena Anderssons reaktion, där hon har nära till tårar, anses av många som den enda rimliga. Hon visar på medkänsla, hon läser av rummet och visar medmänsklighet i en situation som är jobbig för många i Sverige som har familj i Gaza. Kristerssons hårda ton och tag passar sig inte i sammanhanget.
Än en gång visar Kristersson på sitt dåliga ledarskap. I en situation som är jobbig för många bör han ha som mål att ena det svenska folket och nå ut och stötta personer som drabbas av konflikten. Men i stället väljer han att bränna den sista bron till oppositionen.